Aktiv dödshjälp...

Det har stått mycket i tidningarna om aktiv dödshjälp. Om människor som åker till speciella "dödskliniker" för att ta sitt eget liv. Ska en människa kunna få medicinsk hjälp att ta sitt liv? Det är en stor etisk fundering.

Senast var det en man med ALS som valde att dö istället för att vänta på att dö. Den direkta dödsorsaken är ofta förlorad andningsförmåga. Det betyder ju att du kvävs.

I dagens AB stod det om en helförlamad man som efter olyckan till en början ville dö men som valde livet och njuter av det. Han var kritisk till om Sverige ska tillhandahålla aktiv dödshjälp.

Går dessa två "fall" att jämföra med varandra? I det ena fallet leder sjukdomen, som jag förstått det, till döden men i det andra fallet kan livet bli väldigt långt.

Jag tror inte att dödshjälp är något man bestämmer sig för under en fikapaus.

Men samtidigt kommer frågorna:
- kan en sjuk person bli pressad av anhöriga att "ta sitt liv"? Ett stort arv kan ju påverka!
- Är det viktigt att säkerställa att personen i fråga inte är deprimerad och av den anledning önskar "ta sitt liv"? Behandling med psykofarmaka kanske ger livslusten åter.
- Ska aktiv dödshjälp endast ges vid obotliga, dödliga sjukdomar där lidandet är stort? Vem bedömer när lidandet är tillräckligt stort??
- Kan en äldre människa få välja att "ta sitt liv" endast på grundval att hon/han inte längre klarar sig själv hemma och absolut inte vill bli matad, bytt på och förpassad till ett "långvårdsboende"? Med tanke på AB:s artikelserie "Törs du bli gammal?". Hörde nämligen om en äldre kvinna som sparade på lugnande tabletter, så hon skulle kunna ta dessa när tiden var inne för "långvården".

Jag kan dock se en stor fördel med Aktiv dödshjälp då det verkligen är personens sista vilja:
- Han/hon får själv bestämma när det ska ske och de anhöriga får möjlighet att vara med för att säga farväl. Det är ju många som säger just detta när hågon de älskat hastigt gått bort eller dött då de anhöriga inte var närvarande. Att de är ledsna över att inte ha fått sagt det de ville ha sagt.

Hur känner du? Har du en glasklar åsikt om detta?

Kommentarer
Postat av: Anna

Jag hade en mycket nära vän som gick bort i ALS för 8 år sedan. Jag var med henne hela vägen, ända fram till 2 dagar innan hon dog. Hennes dotter som då var strax över 20 år jobbade som assistent till henne. Hon satt med henne i sängen och höll om henne när hon sakta kvädes till döds.



Det gick snabbt allt otroligt snabbt från den dagen hon fick sin diagnos. Det var hemskt att följa henne men nu efteråt är jag nöjd att jag gjorde det. Hon burkade maila mig när hon längre inte kunde prata. Och en gång skrev hon, jag är så nöjd över dina besök, jag lever på dom i flera dagar. Vi har så roligt. Våra samtal gick till så att jag pratade och hon nickade, skrattade, och tecknade. Alldelens i slutet pratade vi om de vänner som slutade komma när hon blev sjuk. Samtidigt som hon förstod dom så var hon arg i sin saknad efter dom. Men jag vet att en del sa att jag vet inte hur jag ska ta det, vad ska jag säga, hur ska jag vara, tänk om jag börjar gråta. Det kanske inte är så lätt. Men jag önskar att skulle det hända mig att mina vänner fortfarande kom, det skulle jag vilja.



Till aktiv dödshjälp, jag vet inte heller riktigt hur jag ska ställa mig till det. Nånstans måste man dra en gräns för när man ska kunna använda sig av det och det kan bli klurigt att göra det. Men under vissa omständigheter så förstår jag att de önskar sig det.



kram

2008-12-14 @ 18:26:02
URL: http://wiccan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0