Hedersuppdrag...
Mitt största hedersuppdrag var dock på en sorgligare tillställning än ett bröllop eller dop. Det var jordfästningen av min mormors syster. De flesta begravningar som sker ute i byarna inkluderar även gravsättning på kyrkogården. För att bära en kista krävs sex personer och det är i regel män som har det uppdraget, inte minst beroende på tyngden.
Men eftersom mormors syster var "liten som fågel" när hon gick bort så beslutades det om sex kvinnliga kistbärare istället. Jag blev en av dem. Vi var sex starka kvinnor som, bokstavligt talat, förde denna underbara människa till sin sista vila. Det var stort och jag kommer alltid att bära med mig den upplevelsen.
Vilket är ditt största hedersuppdrag?
Ja, vilket hedersamt uppdrag! Ett mycket fint och värdefullt minne! Jag kan inte påminna mig att jag varit med om något likvärdigt, men min tid kanske kommer..;D
Vackert!
Jag är gudmor åt min farbrors förstfödda,,, det var och är stort för mig! Det överväger alla toastmadame jag varit, alla uppdra på allt rån fester å bröllop, att få "ansvar" för en liten bebis, wow det är mäktigt
Så värst många uppdrag, som kallas hedersuppdrag, har jag nog inte tilldelats. Men när min bästa kompis dog i hjärninflation, vi var tolv år, blev jag ombedd att sjunga i Kyrkan, DET var stort.
Oj, jag har varit gudmor två gånger. Det är nog det största i hittills. Sen har jag i mitt yrke fått sitta och hålla många personer i handen när de tagit sitt sista andetag och sen gjort vid dem en sista gång, det tycker jag är oerhört fint på ett sorgligt sätt.
Jag har burit både farmor och farfars kistor från kyrkan till sista vilan i Pajala. Det har varit den sista tjänsten jag kunnat göra för dem. Vi var nästan bara kvinnor som bar eftersom vi barnbarn är 7 kvinnor och en man, så vi var 5 kvinnor och 1 man som bar kistan och sänkte ner den i graven. Det är väldigt ovanligt i Pajala med att kvinnor bär.
Jag är gudmor till mitt kusinbarn Tomas o till min brors yngsta dotter Stina...
Jag läste upp en dikt jag hade skrivit under min pappas begravning. Jag är glad att jag gjorde något "extra", känns bra efteråt även om det var väldigt känslosamt just då.
Sv: Bra fråga! Jag tänkte som så, att bättre att Egoina växer upp med någon som jag vet är goda och bra människor och bli JV, än hamnar hos någon där hon kanske inte alls mår bra och kunde få problem, a la att bli narkoman etc. (Jag har alltid gjort saker svart/vitt :D). Nu är det inte givet att barn av JV blir det själva heller, men klart, de påverkas av det föräldrarna tror på och de vill gärna att barnen skall tro på samma sak. Men risken för att Egoina skulle bli JV fanns ju även i och med att hon hade/har väldigt mycket kontakt med de. Men den tanken har jag förlikat mig med i och med att hon i så fall hade kommit in i tron med människor som är bra människor. Rötägg kan man bli oavsett om man är JV eller inte. SÅ tänkte/tänker jag. Min inställning hade självklart varit helt annorlunda om jag inte hade tyckt så otroligt mycket om denna familjen. De har oavsett tagit Egoina under sina vingar. ;)
Något sådant hedersuppdrag har jag aldrig haft, det låter fint att fått bära kistan. Bonussonen undrade om det var en anglosaxisk tradition för han hade aldrig sett det på de svenska begravningar han varit på. Det kanske blir mer ovanligt i stan och i och med att det blir mer vanligt med kremering, lite tråkigt på ett sätt för det ger ett så tydligt farväl.
Jag har aldrig haft något hedersuppdrag. Det låter fint att få vara kistbärare.
Vad fint att ni fick göra henne den sista tjänsten.
Jag har nog haft flera hedersuppdrag av olika karaktärer. Att tala på min morbrors begravning, att tala på en 11 årig förståndshandikappad flickas begravning, där hon var en så god vän trots att hon inte kunde prata, men tillsammans hade vi sett änglar någon vecka innan hon dog.
Sen är jag gudmor till en pojk.
Sen har jag fått förtroendet att leda en gudstjänst direktsänd i radio,tala i en radiogudstjänst och ha 10 morgondandakter i radio. Det har varit ett annat förtroende men känts så stort och ansvarsfullt att så många skulle lyssna på vad jag hade att säga.
Under en period i Zambia hjälpte jag en kvinna som fick komplikationer under förlossningen av sitt barn. Det handlade om att betala för sjukhusvistelsen. Senare ombads jag att namnge deras barn - det kändes stort.
När jag blev gudfar åt syrrans sessa
Samt brudtärna på kompisens bröllop
Mest hederssamma är att vara gudmor till min bästa vänninas flicka. Skrev även en hyllning till min pappas begravning men den kunde jag inte själv läsa upp utan det gjorde förrättaren istället men det var det sista stora jag kunde göra för honom efter att tillsammans med mamma och syster vårdat honom i hemmet tills han tog sista andetaget, vi bad hoonom till slut att släppa taget och lämna oss för vi skulle ta hand om mamma nu.
tyvärr har jag aldrig haft något hedersuppdrag
Jag var tärna när en av mina vänner gifte sig. Detta inkluderade förstås ett tal till bruden. Visserligen är jag lärare och van att tala inför folk, men det var lite pirrigt ändå. Fast det gick bra, så klart.
Det var vackert.
Kanske mitt uppdrag är att föra vidare minnena av mina föräldrar till mina barn.
Att ha förmånen att hjälpa andra...
