Vid midnatt igår satt jag på parkeringen vid kajen och väntade på min ena dotter.. Hon var med en kompis på Edge-festival.. Jag vill nämligen inte att hon ska cykla eller promenera hem själv så sent på natten. Jag var såå trött och ville bara komma hem till sängen och tänkte "nog var det enklare när de var små. Tutten i mun, kvällssaga och nattinatti"... Eller, var det verkligen det?? I tanken började jag gå utefter Memory Lane...

När man kom hem var det middag(med allt vad det innebar i spillda mjölkglas, ketchup på tröjan und zu weiter), sedan badstund, Bolibompa(då hann man stöka undan i köket och ev, i mikron, värma på sin egen mat), dags för godnattsaga(som man inte kunde fuska igenom genom att hoppa över några meningar här och där.. för blev man påkommen så var det bara att börja om!) och myspys med mamma i 1,5 timme tills deras pappa kom in... och väckte mig medan barnen fortfarande var vakna och lekte för fullt med varandra... Och jo.. någonstans däremellan satte jag på en tvätt, vilket jag nästan alltid kom ihåg först när jag lagt mig för natten.. Suck!!

Så nej, det var inte enklare förr, enligt min mening.. Småbarnsperioden var en tuff tid i livet.. Obefintlig "egen-tid", allt rullade på som efter ett schema.. Jag tycker att man JÄMT var trött! Idag har jag mer tid för mig själv och min man, barnen går att diskutera med(även om de himlar med ögonen ibland så tror jag att öronen fortfarande funkar!!), de är självgående, s a s.. Men det är klart, som tonårsförälder gäller det att vara ett steg före hela tiden(det tror jag i och för sig gällde även under småbarnstiden..) och diskussioner kring regler, tider, alkohol, droger, sex, kompisar, uteliv osv måste hållas med jämna mellanrum.. Att vara frågvis, att vilja veta vad mina barn gör och var de är.. Att vara en förälder som de vet att de kan lita på och som är deras trygghet i livet, oavsett vad som händer!