Fullständigt tomt!!!
Det är nästan lite otäckt när det blir så här..
Men, om jag går en promenad med Bessie så kanske det klarnar lite och jag kan återkomma med något som är aningen roligare än just detta inlägg..
C U!
Reaktion på allt kanske???
Passar på att sitta framför datorn en stund. Tabletten håller huvudvärken stången ett tag! Tackar också för alla era fina kommentarer; det känns gott att veta att ni finns!
Att vakna med smärta lokaliserat till "fågel, fisk och mittemellan" känns väl sådär. Det där förbenade "månatliga" som dyker upp och orsakar både rygg-, mag- och huvudvärk. Det är tur att jag ska på massage på torsdag för jag har en låsning i ryggen som gör att jag inte kan djupandas ordentligt. Största delen av dagen har spenderats i sängen. Dock måste jag ta mig ut på en promenad med Bessie efter att hon ätit sin "middag", oavsett om foten har lust med det eller ej!
Men, vem är jag att klaga? Det är faktiskt inget livshotande som jag lider av...
Att vinka av familjen i morse, då de begav sig iväg på sin 85 mil långa resa ner till henne, kändes inte heller något vidare. Men fick nyss veta att de bara har ett par mil kvar. Så fort de meddelar att de är framme ska jag slappna av :o)
Usch, vilka eländiga inlägg det blivit sista tiden. Mest bara elände och sjukdom.
Jag avslutar med något sött som jag fick på mejlen:
En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade.
När hon kom fram till en liten flicka som arbetade ihärdigt frågade läraren vad flickan ritade.
Flickan svarade, "jag ritar Gud".
Läraren stannade upp och sa, "Men ingen vet hur Gud ser ut".
Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: "Det kommer de veta om en liten stund".
Roadtrip...
I morgon lär jag vara fortsatt orolig för svärmor, men också för min familj som kommer att befinna sig ute på vägarna. Där finns så många "galningar". Utländska lastbilschaufförer med blankslitna sommardäck. Drogpåverkade chaufförer. Folk som somnar bakom ratten. Ja, listan kan göras lång! Och vår bil är faktiskt lastad med det viktigaste i mitt liv!
Salem Al Fakir...
Jag trodde att gruppen Pain of Salvation var en hårdrocksgrupp? Eller så fattade jag fel.. typ troligen.. Jag satt nämligen och väntade på att själva "rocken" skulle starta och blev lite paff när det aldrig hände! ;o) Det var bara en snubbe som spelade orgel och en snubbe som sjöng; varför var då de andra med på scenen? En ganska mysig låt, men det är mer en låt att chilla till än att tävla med.
Vilken planet kom Jenny Silver ifrån? Tack och lov att hon inte gick vidare till något annat än sista plats. Det var bland det sämsta jag hört.. och sett.. på länge! Btw, what's up with her arm??!!! Märkligt är bara förnamnet..
Positivt och negativt...
Så.. nu handlar det "bara" om att fixa kosing. I runda slängar 100 000!! Inräknat min och Johannas "hälsa-på-tripp" sommaren 2012. Men jag vill verkligen att hon ska få åka. Tänk, vilken upplevelse och erfarenhet hon kommer att få. Och snacka om att hon kommer att få en suverän engelska(amerikanska) på köpet!
Men gårdagen innehöll även något negativt. Svärmors kapillärer behåller tydligen inte vätska utan släpper ut det i kroppen, till ställen där man inte vill samla på sig vätska. Sjukdomen påverkar bl a njurarna och vätskan trycker på lungorna(om jag fattat det rätt så har hon inte vätska i lungorna). Inte bra alls!
Pratade också med henne i morse och då blev jag ännu mer orolig. Hon låter verkligen inte frisk. Dessutom fyller hon år idag! En bättre födelsedag hade definitivt varit önskvärt! :o( Maken är i valet och kvalet om han ska åka ner; det är ju en bra bit. Jag ska ringa sköterskan och fråga rent ut om hon tycker att han ska komma eller ej.
Ja, livet består av både bra och dåliga saker. Ibland kommer dessa samtidigt och man vet inte riktigt vilken känsla man ska ha egentligen.
Explorius...
Det känns himla spännande och fruktansvärt oroligt att tänka på att hon kanske ska åka iväg ett helt år. Men ångesten för det kan vänta; det är först nästa höst som det bär iväg i så fall. Ser dock fram emot att åka "over there" för att hälsa på henne.
Ooops, jag kanske inte ska flyga iväg till Amerikat riktigt än. Hon måste ju bli antagen först! ;o)
Nej vänner, ingen bloggrunda blev det idag. Det svider och bränner i nacken nu. Spikmattan nästa!
Thank God it´s friday.. tomorrow! ;o)
Taget en dag då det kommit en tredjedel av all snö som vi har numera!
Svärmor...
Så tankarna upptas av oro för henne, mycket beroende på att man befinner sig nästan hundra mil bort. Jag är en sådan som behöver ha kontroll, behöver få förstahandsinformation om läget och därför ringde jag själv och pratade med sköterskan! Men.. det är bara att vänta och se.. och hoppas att gumman kommer igen.. som hon alltid brukar göra!
Brevvänner...
Jag var nyss inne hos Britt och läste hennes inlägg om bl a brevvänner. Jag mindes tillbaka på alla mina brevvänner som jag haft. Du kan läsa lite om det här.
Jag kom också att tänka på när jag satt härhemma för ca 10 år sedan och dels funderade på brevvänner, dels på att få skriva på engelska igen. Jag kände att jag mer och mer stoppade den kunskapen längre och längre in i hjärnarkivet. För det var väldigt sällan som jag pratade eller skrev på engelska.
På den tiden var jag väldigt ovan vid att surfa på nätet. Jag minns att jag plockade fram Google och sedan funderade jag länge och väl innan jag skrev "twins" i sökrutan. Öh.. varför gjorde jag det? Jag var inte speciellt intresserad av att läsa om tvillingar bara för att jag hade ett par sådana själv..
Nåja, sagt och gjort.. jag hamnade på en sida som hette "Twins Magazine". Orkade väl egentligen inte läsa speciellt mycket om vad som stod där, men jag hittade en mejladress till vilken jag skrev och undrade om det fanns någon hos dem som var intresserad av att "brevväxla" via emejl. Slängde in att jag hade tvillingar, men för mig var inte det speciellt viktigt. Jag ville ha "vuxenprat" i mina mejl och inte "barnprat", om ni fattar hur jag menar.
Tiden gick och jag hade helt glömt bort att jag skickat det där mejlet. Men plötsligt började min inkorg fyllas av mejl efter mejl från kvinnor i USA, Kanada och Australien. Kvinnor med tvillingar!
"Okeeej", tänkte jag.. "Vad är detta?"
Det visade sig att mitt emejl blivit insatt som en kontaktannons i en tidning som distribuerades ut över hela USA! Och den gick tydligen att köpa i andra länder också. Shit!! Hur skulle jag göra nu?
Operation gallring startade. De flesta mejlen kom från dem som hade tvillingar yngre än mina och som uppenbarligen mest ville ha mig som "mentor"; dessa var jag inte intresserad av. Jag skrev dock väldigt vänliga svar till alla som mejlat.
Det blev ungefär en handfull intressanta människor kvar och vi "brevväxlade" med varandra under en lång tid. Jag minns inte riktigt vad som hände, om det var datorn som kraschade eller om vi bytte bredbandsleverantör.. men alla mina mejladresser försvann i allafall! Hur dum kunde man vara? Ingenstans hade jag skrivit upp mina brevvänners adresser. Jag saknar speciellt Jen i Australien. Hon hade ett eget företag med sin make, en ostronfarm! ;o)
Nu kom jag precis på att jag ska googla på hennes företag.. Tänk så roligt om jag skulle hitta henne igen, efter alla dessa år :o) 
Kan Lasse Åberg, så kan väl jag!! ;o)
(Denna bild har absolut ingenting att göra med själva inlägget.. Det är inte ens det jag åt till frukost i morse..
Vet liksom inte alls varför den hamnade här!!)
Poesi...
Ring the bells
that still can ring
Forget your perfect
offering
There´s a crack
in everything
That´s how the
lights get in
Leonard Cohen
Sömnpratarblogg...
Andra roliga, allvarliga, IRONISKA bloggar är(helt utan inbördes ordning!): Innan Du fanns, Monas Universum, Spiderchick och Ketchupmamman.
Och sedan finns ni andra.. som jag utvecklat en relation till, ni som blivit mina vänner här i bloggvärlden! Ni som också skriver roligt, allvarligt och ironiskt. Det är med er som jag kan utbyta erfarenheter, få råd av och glädjas med. Ni är guld värda! Ni vet vilka ni är för jag besöker er, i princip, varje dag! Tack för att ni finns!
Tårar...
Ny målning av Johanna! Jag är en stolt mor, ja det är jag! :o)
Snöoväder och minnesstund...
Nåja, idag var maskinvaran plötsligt välkänd igen, bara så där.. Outgrundliga äro teknikens vägar! :o)
I onsdags hade vi ett väldigt oväder här, precis som det var på många andra ställen i Svergie. Men jag ville verkligen åka ner till Stadskyrkan för att närvara vid minnestunden för Förintelsens offer. Maken var snäll och skjutsade ner mig. Storgatan var inte plogad så det kändes som att åka på pucklar. Jag hade nyätit och började nästan må illa av allt gungande hit och dit!! ;o)
Jag hittade ingången till kyrkan. Det är synd att fotot inte kan visa hur snön verkligen vräkte ner, liksom vågrätt i blåsten.
Väl inne möttes jag av en varm och ljus stämning. Det hölls flera tal och en väldigt duktig Sara Steele stod för sång och musik.
Carinne läste upp en bön på hebreiska(här nedan en svensk översättning). Som avslutning tände vi alla varsitt ljus för att hedra Förintelsens offer.
Ovädret rasade utanför kyrkan och hukande tog jag mig till busshållplatsen.
När jag kom hem möttes jag av följande syn:
Och morgonen efter såg det ut så här:
Den här vintern har verkligen varit i min smak! Massor av snö och minusgrader. Det jag ogillar, och det har jag sagt förr, är när det blåser!
Lite synd tycker jag om skoter- och slalomåkarna. När det äntligen finns snö att åka på, ja då är det så kallt att ingen vill bege sig ut på spåren eller till backarna! Hoppas det blir mildare väder(dock ej tö, tack!) framöver.
Skriver kommentarer...
Jäkla skit.. nu när jag äntligen har tid att kommentera. Men jag har i allafall kunnat läsa era inlägg och det är ju positivt!
Bland det vackraste som jag någonsin läst...
Jag hittade följande berättelse "hemma" hos Magda och kände att jag ville att fler än jag skulle bli täppt i näsan och kanske rengöra sina tårkanaler en aning! ;o) Så.. ta fram näsdukarna!
This is one of the kindest things you may ever see..
It is not known who replied, but there is a beautiful soul working in the dead letter office of the US postal service...
Our 14 year old dog, Abbey, died last month. The day after she died, my 4 year old daughter Meredith was crying and talking about how much she missed Abbey.. She asked if we could write a letter to God so that when Abbey got to heaven, God would recognize her. I told her that I thought we could so she dictated these words:
"Dear God,
Will you please take care of my dog? She died yesterday and is with you in heaven. I miss her very much I am happy that you let me have her as my dog even though she got sick..
I hope you will play with her. She likes to play with balls and to swim. I am sending a picture of her so when you see her You will know that she is my dog. I really miss her.
Love, Meredith"
We put the letter in an envelope with a picture of Abbey and Meredith and addressed it to God/Heaven. We put our return address on it. Then Meredith pasted several stamps on the front of the envelope because she said it would take lots of stamps to get the letter all the way to heaven. That afternoon she dropped it into the letter box at the post office. A few days later, she asked if God had gotten the letter yet. I told her that I thought He had.
Yesterday, there was a package wrapped in gold paper on our front porch addressed, 'To Meredith' in an unfamiliar hand. Meredith opened it. Inside was a book by Mr Rogers called, 'When a Pet Dies..' Taped to the inside front cover was the letter we had written to God in its opened envelope. On the opposite page was the picture of Abbey &Meredith and this note:
"Dear Meredith,
Abbey arrived safely in heaven.
Having the picture was a big help. I recognized Abbey right away.
Abbey isn't sick anymore. Her spirit is here with me just like it stays in your heart. Abbey loved being your dog. Since we don't need our bodies in heaven, I don't have any pockets to keep your picture in, so I am sending it back to you in this little book for you to keep and have something to remember Abbey by..
Thank you for the beautiful letter and thank your mother for helping you write it and sending it to me.. What a wonderful mother you have. I picked her especially for you.
I send my blessings every day and remember that I love you very much.
By the way, I'm easy to find, I am wherever there is love".
Love,
God
En vit lögn...
När försäljare av olika slag ringer på telefonen, då har jag sällan några problem att säga "nej, tack". Sedan kan man ibland få säga "Vad var det du inte förstod när jag sa att jag inte var intresserad?" och ibland får man helt enkelt bara lägga på luren. Kan eventuellt tycka lite synd om de som sitter där och känner pressen att sälja(och få betalt) på provision..
Men det är ändå enklare än när en försäljare ringer på dörren istället. Då står man liksom öga mot öga med personen ifråga. Jag vill inget ha, men tycker ändå att det är trist att säga "nej, tack" för man ser ju hur besvikna de blir av att inte få kränga sin vara!
Men igår drog jag den bästa vita lögn jag någonsin dragit när en tunnbrödförsäljare dök upp. Och så fort lögnen flugit ut mellan mina läppar så önskade jag att den varit sann:
"Nej, tack! Jag brukar själv vara i bagarstugan så frysen är full av tunnbröd!"
Moahahaha.. jag som har aldrig bakat tunnbröd... eller ens sett en bagarstuga.. eller jo, det har jag ju visst det!!! På Gammliamuseet! ;o)
