Städerskor och ett blått knä...

Jag hoppas innerligt att inte städerskorna behöver knäskura golv längre. Och sålunda slipper få "skurgummeknän". Knäet som jag syftar på i rubriken är naturligtvis mitt!! :o) Fortfarande svullet och ömt, men det mår betydligt bättre nu än igår. Så här ser det ut nu:


Men, tillbaka till städerskorna. Det är många av dessa människor som ingen märker av. Ingen reagerar över att det kommer en städerska(alt städare) gående med sin vagn. Det är som om de hade en "osynlighetsmantel" på sig. Jag tror ju inte att de valt detta själva; att inte bli sedda. Tänk vilket viktigt jobb de utför. Och tänk hur illa det vore om de inte gjorde det!

Vi har en städerska på vårt jobb. En glad och trevlig kvinna som sitter och fikar med oss varje torsdag. Jag och hon småpratar med varandra när hon är i mitt rum och städar. Vi pratar bl a om böcker. För ett tag sedan bjöd hon oss på bullar. Det sistnämnda borde ju betyda att hon trivs hos oss! :o) Ja, vi trivs i allafall oerhört bra med henne och har hon varit borta(vilket är sällan, tack och lov!) får hon höra att vi saknat henne.

Vi tycker så bra om henne att en kollega klistrade upp följande historia på insidan av städskrubbsdörren. Fick glädjen att sedan höra ett gapskratt därifrån när hon läst den! :o) Håll tillgodo och se till att "din" städerska blir sedd!

"På en statlig myndighet har fem kannibaler anställts som handläggare. Första arbetsdagen säger chefen:

- Ni har nu fast arbete, tjänar bra och kan äta i vår matsal, så låt de andra vara i fred, OK??

Kannibalerna lovar att inte röra kollegerna.

Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
- Det saknas en städerska, är det någon av er som vet var det har blivit av henne??

Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen har gått vänder sig en av kannibalerna om till de andra:
- Okej, vem av er idioter har käkat upp henne??

Den bakersta kannibalen svarar med låg röst och skuld i blicken:
- Det var jag…

-IDIOT! säger den förste. De senaste fyra veckorna har vi ätit avdelningsdirektörer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!"


Friår...

Möjligen har jag skrivit om detta förut. Orkar inte kolla upp det! Ni får väl hoppa över det här inlägget om det känns som ett repriserat ämne! ;o)

När det byttes regering så togs friåret bort. Det var synd, tycker jag. Även om kostnaden s a s blivit densamma, så hade det ändå kunnat ge en arbetslös möjlighet att få jobba i ett helt år och i och med det en större chans att "få in en fot" på en arbetsplats. Det handlar inte alltid om att få ersättning utan det handlar om att få känna sig värdefull, att få känna att man gör nytta och att få arbetskamrater. Det handlar dessutom om vikten av att underhålla sitt "hantverk", sitt yrkeskunnande.

Jag känner många som drabbats av de nya stämplingsreglerna. De regler som säger att om de tar ett jobb på två timmar så förlorar de en hel veckas stämplingsmöjligheter. De blir sittande hemma, trots att de är fullt arbetsföra och inget annat vill än att få jobba. I min enfald så trodde jag att det skulle premieras att jobba! Men det verkar inte så..

För att återgå till friåret. Vad hade jag gjort om jag fått möjligheten att bli "ledig" ett helt år?

Jag skulle gärna gå en Hantverksutbildning. Jag skulle gärna vilja lära mig alla möjliga hantverkstekniker; silversmide, vanligt smide, tovning, slöjd, målning, drejning.. ja, ni fattar! Jag skulle vilja gå den utbildningen för mitt eget höga nöjes skull!

Eller.. En fotoutbildning. Att få lära mig allt om fotografering. Allt från hur inställningarna på en digital systemkamera funkar och hur man fotar bäst i olika miljöer. Hur man använder reflexskärmar. Jag älskar ju att fotografera och tycker stundtals att jag kan få till rätt bra foton. Men hur redigerar man sina bilder på bästa sätt?

Jag har döttar som är duktiga på varsitt område, men det blir liksom inte att man håller en "utbildning" hemma. Det blir kanske lösningar för stunden, men kanske inte så mycket mer. Jag behöver ett mer organiserat lärande och gott om tid om jag ska kunna lära mig det ordentligt! Hahaha..

Vad skulle du göra om du fick ett helt år "ledigt"?


© Pia Hagman





What a day!!!

Jag tog bussen upp till sjukhuset i morse. Det var dags att ta bort de där "bulorna" som jag hade på de nedre franskanten av ögonen. Bulorna kliade och var allmänt irriterande, därför ville jag ha bort dem.

Jag blev iklädd en söt liten mössa och uppmanades att sätta mig i "tandläkarstolen". Fick två droppar bedövningsmedel i varje öga. Oh, vad det sved. Sedan fick jag något som de kallade för "tandläkarbedövning" under ögat via två sprutor. Ursäkta uttrycket nu, men... SATAN I GATAN, så ont det gjorde! :o( Jag brukar kunna andas bort smärta, men se.. det gick inte den här gången..

Och märker ni temat härovanför? Ska jag aldrig slippa tandläkarrelaterade saker??!! Jag bara undrar..

Sedan skrapades och klipptes det! *ryser* Och sedan var det färdigt. Hejdå. 300 kronor för 20 minuter. Men hey, de var faktiskt fyra(4) personer inne i operationsrummet tillsammans med mig. Så.. inte speciellt hög timpenning per person!! Haha..

Tog ett foto på mig direkt jag kom hem. Bli inte rädda nu! ;o)



Med bortdomnade ögon tog jag mig ut till bussen och tillbaka ner på stan. Synen var det ju inget fel på, men ögonen var lite sega när det gällde att titta någon annanstans än rakt fram! ;o)

Hoppade på cykeln för att trampa hemåt. Jag kände att det var halkigt, men cyklade lugnt. Men när jag skulle korsa en väg vred jag troligtvis styret för snabbt och swisch sa det, så gled cykeln ifrån mig och jag dunsade rätt ner i vägbanan. Hamnade på knäna och slog i armbågen också. Snabbt som attan var jag dock uppe på benen igen. Alla som ramlat så där vet hur man tänker "Fasen, va skämmigt!!" och så vinkar man till alla som för att säga "det gick bra, det gick bra". Men ujuj, så ont jag hade i knäna när jag f ö r s i k t i g t cyklade hem.

Knäna, speciellt det vänstra, svällde upp ordentligt och började raskt anta tonen av skimrande blått!


I det här huset gillar vi alla hudfärger och min kropp verkar hålla med. Under ena ögat har vi den vackra "blåöge"-färgen och knäna uppvisar solgult, gräsmattegrönt och purpur med en stänk av midnattsblått.
Nästan som poesi.

Har inte vågat göra något annat än att ligga i sängen hela eftermiddagen. Vågade inte utmana ödet. Ni vet, olyckor kommer tre och tre.. Nu var operationen iofs ingen olycka, men ni fattar... ;o)










Publicerat inlägg...

Skrev föregående inlägg igår, publicerade det och fick en kommentar på det! Fattar inte hur det gick till eftersom inlägget inte syntes när jag gick in på bloggen liksom "läsarvägen"!!

Idag såg jag den där lilla symbolen bredvid rubrikraden, klickade på den och såg att det stod 21 september där! Que?? Ok.. jag fattar att det är där man kan tidsinställa sina inlägg, men lite irriterande om jag måste klicka och välja i den VARJE gång jag skriver ett inlägg.. Eller har jag missuppfattat det?

Dagen då jag "glömde" mina glasögon...

I årskurs fem gjorde vi en sedvanlig synundersökning hos skolläkaren. Oops, det visade sig visst att jag var aningen närsynt. En vink om det var kanske att jag satt 1,5 meter från tv-rutan och aldrig hejade på någon som var 10 meter bort! ;o)

Här skulle jag satt in ett foto på mig med glasögon stora som Helges. Ni vet, ugglan på Hedvigs tak i barnprogrammet
A till Ö. Men de fotoalbumen är kvar nere i förrådet. Tacka er lyckliga stjärna för det!! ;o)

Åren gick, men storleken på glasögonen bestod! I 8:an hände dock något. Jag "glömde" plötsligt glasögonen hemma. Ärligt talat så vet jag inte varför. Det var ingen som retade mig eller så. Jag bara bestämde mig för att se kasst i fortsättningen! Hahahaha.. Att jag dessutom satt längst bak i klassrummet och inte såg ett skit av vad läraren skrev på tavlan, ja det var tydligen helt okey. Tur att jag hade kamrater vars anteckningar jag skrev av. Helt sjukt!

Under första terminen på Distributions- och Kontorslinjen klarade sig "Den närsynta bofinken Pia" rätt bra, men sedan blev det värre. Då skulle vi lära oss att skriva maskin och pappret vi skulle skriva av var placerad på en dokumenthållare bredvid skrivmaskinen. Tillräckligt långt bort för att jag mest skulle se svarta prickar istället för bokstäver. Insåg då att det nog var dags att kolla synen igen.

Ett besök hos optikern gjordes och någon vecka efter det hämtade jag ut mina nya fina, STORA, glasögon. Herregud, vilket glasögonmode det var då!

Det första jag reagerade på när jag kom ut från optikern med de nya "ögonen" på näsan var att världen var skarp och att jag plötsligt såg väg- och gatuskyltarna väldigt klart. Mötte en bil och kunde läsa registreringsnumret på långt håll! Wow! Där och då fattade jag hur vännen Carina kunnat hålla koll på de eftertraktade killarnas bilar!

När jag kom hem till min moster, där jag bodde under mina två gymnasieår, så upptäckte jag en märklig sak. Det var små blommor på hennes tapet!  Jag som alltid trott att den varit enfärgad! :o)

Ett par år efter detta hade jag linser och det var väldigt smidigt när jag spelade fotboll, men tills slut orkade jag inte joxa med dem och återgick till glasögon, vilket jag fortfarande använder. Om det inte vore så förbaskat dyrt, och läskigt, så skulle jag nog operera bort min närsynthet.

Har du glasögon eller linser? Har du kanske rent av låtit operera ögonen?




Sorry!!!

Det har varit mycket de senaste dagarna. Skolarbete som krävt lite assistans, intyg som ska skaffas och inscannas inför utbytesår och så en jäkla migrän på det. Jag känner mig lite stressad just nu och har inte haft ro att sätta mig ner för att skriva ett vettigt inlägg.. än mindre besöka er.

I morgon har jag ledig dag så då hoppas jag ha tid och ork att sitta vid datorn. Ta hand om er!!


Vasakyrkan och Nolia...

Igår kväll tog jag cykeln till Vasakyrkan. Det blev två timmar fyllda av fin sång och musik av Bakers Cottage, Lovisa Laurantzen, Emma Örnberg, Anne-Louise Bäckström & Anna Sandström, Alice Lind & Rut Sandström, Amigos Plus, Lisa Eriksson och Kristina Sturk. Träffade mina vänner Kristina och Anders där, vilket var väldigt roligt. Efteråt bjöds det på ett riktigt gofika också.

Inne på kyrkans toalett hittade jag följande mobil ovanför skötbordet som verkar vara uppbyggd efter devisen "Man tager vad man haver"!!! :o) Det röda som har formen av en citron är faktiskt en liten badanka i plast!


När jag kom hem slog jag på tv:n och såg de sista tio minutrarna av programmet "Så mycket bättre". Insåg att det nog varit en väldigt bra avsnitt så jag letade fram det på tv4-play och fick se det i sin helhet. Strunt samma att det nästan är ett plagiat av "Stjärnorna på slottet"(om man bortser från deltagarnas tolkningar av huvudpersonens låtar).

Jag gillar verkligen dessa samtalsprogram där deltagarna tillåts prata till punkt och till och med fördjupa sig i något ämne. Häftigt också med en sådan spännande blandning av människor. "Stjärnorna.." är ett av dem, "Sommarpratarna" ett annat. Och det verkar som om jag nu fått ett tredje favoritprogram i "Så mycket bättre"...

I morse tog jag denna bild när jag och Bessie var ute på morgonpromenaden. Senare på dagen kändes det inte som om det var oktober. Nej, det kändes som härligt vårväder med takdropp och varm sol! ;o)


Tog en tur till Nolia-loppisen. Tjejerna följde med och de fyndade massor av dvd-filmer. Själv hittade jag ett "Gör  papper själv"-kit samt en hel del böcker..


Den här har jag tänkt köpa länge..


Så så några deckare.


Ikväll har jag hjälpt Carro med en bildanalys. Det var himla intressant, vi tolkade bilden rätt olika. Hon hade läst det finstilta i hörnet och det gjorde inte jag.. tack så mycket, jädra åldrade ögon!!! ;o) Men just det där med tolkningar är intressant. Hur olika man kan tolka t ex ett konstverk. Spännande!!!

Nu ska jag göra lite nytta i form av diskbänksrensning och pappersplockning. C U!




Narren Tö...

Här snöade det igår. Ordentligt snöade det. Igår låg temperaturen precis ovanför nollan. Från att ha varit sju minus på morgonen. Tydligen kom det så pass mycket snö att vägen blev plogad i morse. Eller så ville de bara träna lite och vänja traktorerna vid denna sortens nederbörd! ;o)


Snön gör att det blir väldigt mycket ljusare ute. Nästan så man blev snöblind när man drog upp rullgardinen i morse!

Maken har åkt till Ånäset med kompisen och tjejerna ska iväg på den sena bion. Vad ska en stackars Pia göra ikväll? Ja, jag passar nog på att besöka Höstgalan på Vasakyrkan. Vännerna Kristina och Anders ska vara där och det vore kul att träffa dem. Dessutom utlovas det goda bullar och fin sång och musik. Det är en insamling för Barn i alla länder (BIAL).

Nu lite lunch och sedan simhallen nästa för lite gymträning med tjejerna. Vad ska ni hitta på idag?

© Pia H

Det ena och det andra...

Man blir lite stolt och än mer imponerad över att Karin tagit sig tiden att kika in
och dessutom kommentera mitt inlägg.

Karin (karin@lillagumman.se) om Karin Adelsköld och Hanna Hedlund...:
Kul att ni hade kul! Ni var en underbar publik också :)

Stor kram!
----

Karin har en teknikblogg, "av och för tjejer", tillsammans med några kompisar. Kika gärna in på Lilla gumman. Där kan ni får svar på allt ni inte ens visste att ni funderade på! ;o)

Jag bad ju om minusgrader och frost. Det fick jag. I en dag ungefär.
Sen blev det snö och 0,9 plusgrader!
Blää!
Snön hade funkat om det bara fortsatt att vara kring 5-7 minusgrader.
*surar*

Fotot nedan är tagen vid Hagaparkens damm igår kväll.
Ser ni månen som speglar sig i vattnet(eller snarare isen)?


En "cool" bild


Missade att berätta att det serverades choklad och vin på AMF-träffen.
Kanske glömde jag det eftersom jag inte dricker vin.
Men chokladen var god!! Hehehe..

Jag tog ju faktiskt en närbild av Hanna Hedlund oxå!! Här är hon!
En sprudlande glad kvinna, det där!!


Ikväll delar jag tiden mellan fåtöljen och tvättstugan.
Känns helt okey faktiskt!
Hoppas ni får en skön fredagskväll!
C U!


Karin Adelsköld och Hanna Hedlund...

Ja, igår var det verkligen en tjejkväll. Jag och Agge träffades på stan strax före sex och tillsammans gick vi till Scandic Hotell Plaza. Där hade AMF ordnat en gratiskväll för en massa tjejer.. Det fanns några killar med under kvällen, men de var klädda i rosa skjortor så de räknades nästan som tjejer ändå! Hahahaha..

Vi blev bjudna på supergoda kycklingwraps och mineralvatten. Konfrencier var Karin Adelsköld, en ganska nykläckt komiker. I ca 2 år hade hon kört stå-upp. Hon förgyllde vår kväll med massor av roligheter. Speciellt när hon dök upp i dylika klädsel. Mysdress och raggsockor.


Hon bytte dock om till akt två.


Hanna Hedlund körde delar av sin show "Är man en milf nu.. eller?" med låtar från sitt album "Det är jag som är mamman".


Ja, just det.. det var faktiskt en kille till som var med den här kvällen. Hannas kusin Svante spelade.. cello tror jag det var.


Summa summarum; en riktigt kul kväll med lagom mycket pensionsinformation :o) Tack Agge, för sällskapet!

Alltså!!!

Det snöar.. blöt, äcklig snö! Min inre termostat är faktiskt inställd för minusgrader nu. Jag vill ha frost i gräset och hög luft, tack!

Tänk, den här tiden på året är det många som längtar utomlands, till solen och värmen. Men jag är lite eljest.. jag längtar ju efter gnistrande snö och kyla. I månadsskiftet november-december åker jag hem till mamma en vecka. De senaste två(eller är det tre?) åren har jag haft lyckan att få lämna plusgrader och regn och komma till riktig vinter och kyla. Jag hoppas att turen håller i sig och att jag slipper töväder.



Snart ska jag cykla in till stan och möta Carinne. Det ska bli trevligt att få visa henne var jag bor numera! :o)

Och ikväll har jag och Agge en "date" med AMF. Ja, det låter ju väldigt spännande med pensionsinformation, men blir man bjuden på wraps med tillhörande dryck, Hanna Hedlunds sång och stå-upparen/föreläsaren Karin Adelsköld så är det väl klart att man går. Hoppas att jag inte är en lika usel bloggare som tidigare utan att jag faktiskt kommer ihåg att ta några bilder! Hahahaha..

Ah, i skrivande stund verkar snöandet avta. Bra där, kung Bore! Nästa gång du skickar snö, se till att det står minus på termometern!

Ha det!!!

Sifrol, mirakelmedel...

Jag skrev i ett tidigare inlägg om mina myrkrypningar och att jag missat min dagliga tablett. Vissa ville veta varför man får myrkrypningar, eller restless legs som det egentligen heter, och vilken medicin jag tar mot detta.

Jag började få "myrkrypningar" när jag var gravid för 17 år sedan. Då började det i ljumsken och spred sig nedåt mot foten. Året efter började problemen under foten och spred sig uppåt. Först börjar det liksom "krypa" i benet, det går inte att hålla benet still(restless legs liksom!). Sen börjar det göra ont, det känns som om nerverna ligger utanpå huden och byxorna "retar nerverna" fruktansvärt mycket. Efter det börjar blodet liksom "koka" i benet och en intensiv smärta uppträder. Allt detta tar ca 10 minuter, från svag till full styrka!

Det har alltid varit fruktansvärt ångestfyllt att åka bil, buss eller flyg, gå på bio eller föreläsningar. Speciellt om man sitter så till att det inte går att kliva upp eller sträcka på sig ordentligt. Det var alltid värre på somrarna och när vi var till Bryssel med jobbet så blev det plötsligt riktig högsommar. Det gjorde att jag på hemresan stod jag i flygplanet så länge det var tillåtet.

Jag har suttit med fötterna på kylklampar, haft benen i en fjällbäck tills de domnat bort och duschat benen i iskallt vatten på nätterna. Kylan gjorde att "nerverna" liksom domnade bort. Uj, så många tårar jag fällt vid dessa tillfällen.

En dag läste jag om medicinen Sifrol i en tidning om just restless legs. Jag kontaktade min läkare och sa att jag gärna ville prova medicinen. Det fick jag eftersom mina symtom klassades som svåra. Jag hämtade ut tabletterna och blev väldigt tveksam när jag läste om biverkningarna. Så tabletterna fick ligga i skåpet, orörda.

De fick ligga där tills jag vaknade en natt med myrkrypningar i bägge benen och höger arm. Det var fruktansvärt. Jag satt ute och försökte kyla ner mig medan tårarna rann. Jag tänkte för mig själv "biverkningarna kan f-n inte vara värre än detta" och svalde den första tabletten. Det tog två tabletter och sedan var mina "attacker" bortblåsta. Såvida jag inte missar att ta den dagliga dosen förståss, som i lördags! :o) Dock vet jag fortfarande när jag skulle ha haft en attack. Jag kan vakna av att benen känns kokheta, men tar jag bort täcket en stund så somnar jag om ganska omgående.

Angående biverkningarna så vill jag berätta nedanstående:

Inför en semesterresa söderut besökte vi Apoteket för att handla lite nödvändigheter och hämta ut min medicin.

Apotekaren: Funkar det här bra på dig? (Håller upp asken med Sifrol)
Jag: Ja, det är suveränt. Ett mirakelmedel!!
Apotekaren: Jag vet att många inte vill äta den pga biverkningarna. Har du haft några problem?
Jag: Visst var det läskigt att läsa om bl a hallucinationer och personlighetsförändringar, men jag har inte märkt något.
Maken(som stod bakom mig): Nä, kanske inte DU....

Vi tokskrattade allihopa och jag replikerade:
- Ja, men det är väl ditt problem. Jag har i allafall inte märk något!! ;o)


Lite fakta enligt FASS:
"SIFROL hör till en grupp läkemedel som kallas dopaminagonister, som stimulerar dopaminreceptorerna i hjärnan. Genom stimulering av dopaminreceptorer utlöses nervimpulser i hjärnan som kan hjälpa till att kontrollera kroppens rörelser.

SIFROL används för att behandla symtom på Parkinsons sjukdom och behandla symtom på medelsvår till svår primär restless legs (myrkrypningar i benen)."

Det kändes ju lite läskigt att käka Parkinson-medicin, men samtidigt är det ju ofta så att en medicin för en viss åkomma kan visa sig ha bra effekt på en annan. Det är väl så jag får tänka.. Och, som jag skrev tidigare, inga biverkningar kan vara värre än dessa myrkrypsattacker.

Det finns en klar ärftlighet för detta i mitt fall. Kanske kan rökningen öka symtomen. Jag blev dock inte av med myrkrypningarna trots att jag var rökfri i drygt två år. Men även om inte cigaretterna bidrar till besvären, så finns det ju andra fördelar att sluta röka. Absolut! Så jag ska lägga av med cigaretter. Vilken dag som helst!! ;o)

 

 

 


Musten tog slut...

... efter helgens bravader. Ikväll har jag inte gjort annat än legat på spikmattan och glott på tv. Ska på massage på fredag, men det känns väldigt avlägset. Vill ha massage nu! Jag är otroligt tacksam över att jag ges möjlighet att få gå på massage en gång i månaden via jobbet; det är inte alla förunnat!

Eftersom jag inte hunnit runt till er alla så vill jag här tacka för alla gulliga kommentarer som ni skrivit angående fotona. Tack, tack, tusen tack!! :o) Det var en fantastisk upplevelse. Eftersom jag hämningslöst(och utan att fråga först.. fy på mig!) lämnat ut massor av mobilnummer till The Studio så hoppas jag att just DU blir uppringd och att DU tar chansen att bli sminkad och fotograferad. Du kommer inte att ångra dig!! Jag håller tummarna! :o)

Förresten.. Vet ni vad jag upptäckt den sista månaden? Att jag inte kan läsa det finstilta längre. Om jag håller ett papper med text på ca 30 cm från ansiktet, så blir allt suddigt och nästan så att bokstäverna rör på sig. Tar jag pappret närmare eller tar av mig glasögonen så ser jag helt okey.. Men vad är det?? Jag är ju för tusan närsynt, då ska det väl ändå inte bli så. Det tycker jag är lite oschysst! :o( Måste nog göra en synundersökning snart.. Och börja använda linser istället för glasögon.



Nu ska jag sluta terrorisera er med bilder på mig. Hahahaha.. Istället säger jag "Hejdå Mac:en, vi ses i morrn!".

Middag och myrkryp...

Efter vår fotografering åkte vi alla hem till oss. Maken hade fixat ädelostfylld oxfilé och fläskfilé samt potatisgratäng. Så det var bara att sätta sig till bords. Jag gjorde en 80-talsefterrätt, päronhalvor med toscatäcke. Mums!! Gästerna hade med sig champagne och ett set med fyra små skålar stående på en träbricka och de var fyllda med Ahlgrens bilar och nötter. Tackar så mycket!

Sedan tittade vi på våra bilder, pratade, lyssnade på musik och dansade lite. Och det blev inte jättesent, vilket på ett sätt var väldigt skönt för det ska ni veta, att vara modell tar på krafterna! Hahahaha...

Vaknade strax efter ett på natten av fruktansvärda myrkrypningar i bägge benen och ena armen. Attans, jag hade glömt att ta min Sifrol-tablett innan jag lade mig. Satt på balkongen, med fötterna på betongen och armen på järnräcket; allt i syfte att domna bort "nervsmärtan/myrkrypningarna". Till slut kände jag mig som Sickan i Jönsson-ligan; ni minns, när han blev inlåst i det där fryshuset.. bara cigaretten som rykte! Till slut kunde jag lägga mig igen och sov till nio ungefär. Har ont i benen och armen i dag, men så brukar det vara efteråt. Tack o lov så är det väldigt, väldigt sällan som detta händer eftersom jag är skitnoga med att ta tabletten varje kväll.

Nu ska jag prova vår nya skrivare. Har installerat programmet på datorn så nu ska jag leta fram fotopappret och testköra en bild. Det ska bli spännande!



Fotografering...

... hos The Studio.. Återigen.. jag är verkligen en amatörbloggare.. inte ett enda mobilfoto från dagens photoshot.. Uselt! Hahahaha..

Nåja, det var ett väldigt fint ställe, snyggt stajlat, väldigt vitt.. Kändes lite som "ljusterapi" att komma in där! :o)
Vi var ju fem stycken så jag och döttrarna blev en egen grupp och Agge & Maria fick vara en grupp.

Jag har bett Maria att skicka mig ett foto som hon tog på mig direkt efter jag blivit sminkad. För mig, som i princip aldrig sminkar mig, blev det en chock. Jag kände mig som en deltagare i After Dark!!!! Men sminkösen övertygade mig om att 80% av allt smink "försvinner" vid fotograferingen. Och ja, det gjorde det. Här får ni ett smakprov:



Måste också lägga in bilder på mina fina döttrar. Speciellt kul att äntligen få se Carro framför kameran istället för bakom, som är det vanliga! :o)

Johanna


Carolina


Å så en till på mig.


Mediamarkt och The studio...

Puh! Arbetsveckan är slut. Och jag liksaså.. Igår blev det träning direkt efter jobbet och sedan blev det bokläsning istället för dator.

Idag åkte vi till Mediamarkt för att hämta(öh, lösa ut!) vår skrivare-scanner-negativscanner(Canon Pixma MG8150) som vi väntat på i nästan två månader. Irritationen har varit hög eftersom maken varit där och efterfrågat den åtskilliga gånger och varje gång lovade de att höra av sig så fort de pratat med leverantören. Vilket de uppenbarligen inte gjort eftersom den apparat vi beställt aldrig skulle ha kommit; den säljs nämligen inte längre. Dah.. Undrar när vi fått reda på det ifall vi själva inte hört av oss till Mediamarkt??

Istället blev det en ny beställning på en nyutkommen modell från Canon. Men.. den fanns visst inte i Sverige än! Nähäpp.. Bara att vänta tills de hör av sig. Vilket de äntligen gjorde idag! Så här, med facit i hand, så gjorde vi nog en bra affär. Vi fick den nya, dyrare modellen för samma pris som vi skulle ha betalt för den utgångna modellen. Plus att vi fick 500 kronor extra rabatt pga all väntetid. Nu ska den testas!! Jag hoppas att den gör lika bra fotoutskrifter som den "lovar". Sen ska det bli jättekul att kunna scanna 35 mm's negativ och få in gamla fotografier på datorn.

Dessutom hittade jag ett laptopbord till Johanna på Blocket, så vi svängde förbi säljaren på vägen hem.

Bild lånad av IKEA

I morgon ska vi fotas på The Studio. Jag, tjejerna, Agge och Maria. Det ska bli skitskoj, även om jag inser att det kommer att kosta skjortan ifall vi ska köpa mer än en bild var. Suck! Men det är ju lite "once in a lifetime", sådant här kostar man inte på sig i vanliga fall.

Efter vår photoshot blir det middag härhemma. Då ska min duktiga kock(läs maken) fixa maten. Och har sällskap i köket av Agges och Marias respektive!! ;o)

Nu måste jag plocka fram mina outfits för i morgon!! Därför kör jag en snabb runda hos er ikväll, men den här gången hoppar jag över att kommentera. Hoppas ni har överseende med det!! <3

Morgonpromenad...

Tog en långpromenad med Bessie i morse. Det var underbart soligt och en hög, klar luft ute. När jag vände hemåt var det inte riktigt lika mysigt då jag hade den kalla vinden mot mig. Men eftersom jag klätt mig väl så var det helt okey.

Kom till dammen, som låg spegelblank, och tänkte: "jahapp, nu har de nog flyttat!". Tog upp mobilen för att fota då två fåglar landade med ett plask och insåg att: "nä, de var visst kvar!"



De var kvar, trots att halva dammen var täckt med ett tunt lager is!



Undra vad som gjorde att isen blev som en triangel just här?


Vackra löv med solljus i bakgrunden.


Å så en med den underbart blåa himlen som bakgrund.


En sista bild på en sniffande vovve.



En söt liten bild...

... har förärats mig av både Laila och Liten Tanta. Jag tackar ödmjukast! <3



Här ska visst berättas om tre saker som står mig varmt om hjärtat!
Självklart finns det många saker som gör det, på olika sätt.
Saker som berör mig indirekt, som medmänniska.
Saker som upprör mig, saker som uppskattas av mig.

Men nu var det visst tre "saker" som gällde, så...
Här kommer de:

Det första, som är glödhett i mitt hjärta, är min älskade familj!
Och då menar jag inte bara min man och mina barn
utan alla dem som jag räknar till min familj
och som jag vet ställer upp för mig i vått och torrt

Det andra är mina vänner!
Mina gamla vänner som funnits länge
Mina vänner som jag nyligen funnit
både i verkliga livet och här på nätet

Det tredje är mitt hem, min "borg"!
Jag älskar mitt hem.
Inte för att inredningen är hipp
utan för att här känner jag mig trygg
här trivs jag och mår gott

Naturen har en stor del i mitt liv, även om jag inte är någon Skogs-Mulle direkt.
Men i naturen, en skog eller en park, mår jag bra.
Det är mitt meditationsställe.


© Pia Hagman

Jag vill skicka denna award vidare till alla mina läsare.
Vad ligger dig varmast om hjärtat?
Vilken bild är din favoritbild?








Hantverksarbetare och Akademiker...

Det är sådant tryck på ungdomarna idag. Att välja gymnasielinje är en hel vetenskap då det finns drygt 30 linjer och över 15 skolor att välja på. I allafall här i stan. Ju fler kurser du läser i skolan, t ex extra språk, så ger det dig extra poäng inför dina kommande studier på högskola och universitet. För det förutsätts nästan att du ska läsa vidare efter gymnasiet. Kärnämnena, svenska-engelska-matematik, är den viktigaste måttstocken i skolan idag. Teoretiska ämnen står liksom högst upp på prispallen. Det tycker jag är ensidigt och tråkigt.

Inte för att jag anser kärnämnena onödiga. Absolut inte. Och självklart finns det många människor som älskar att studera, som lär sig genom att läsa. Men sedan finns det många människor som faktiskt lär sig bättre genom att göra. Som presterar bättre när de får göra saker med händerna. Praktisk träning istället för teoretiskt lärande. Det måste finnas utrymme för bägge dessa grupper.

I ett önskesamhälle, där pengar inte vore något problem, skulle jag önska att ungdomarna fick testa 2-3 olika arbeten direkt efter 9:an. Att de som ville skulle få "prova på" ett yrke, t ex sköterska, frisör, polis eller mekaniker.

Och troligen finns det de som, liksom jag gjorde, hatar matte, kemi och fysik, men som egentligen har en stark önskan om att bli ex-vis veterinär. Men om de istället skulle få "umgås" med yrket i ett par månader så kanske förståelsen ökar till varför man måste läsa just dessa "hatämnena" och detsamma vad gäller motivationen.

Eller kanske funderar de på juristyrket, men blir avskräckt av alla "tunga" ämnen som måste läsas. Efter en längre praktik på en advokatbyrå så kanske ungdomen blir förvissad om att det är just detta yrke som gäller. Eller inte. Kanske visar det sig att de har naiva föreställningar om "glamouren" inom ett visst yrke.

Men, det viktigaste är ändå att alla får en möjlighet till ett yrke, oavsett vilken av ovanstående "grupper" de tillhör.
Och jag tycker att, oavsett om du är professor eller sophämtare, psykolog eller bartender, hjärtkirurg eller snickare, alla är lika betydelsefulla i vårt samhälle.




Sanden och stenen...

Något tänkvärt så här på lördagsförmiddagen!

"Detta är en historia om två vänner som vandrar i öknen.
Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ena ger den andra en örfil.
Den senare, som får ont, säger inget utan skriver bara i sanden:
"Idag fick jag en örfil av min bäste vän".

De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där de bestämmer sig för att bada.
Den som fått en örfil tidigare, håller på att drunkna, men hans vän räddar honom.

När han kommit till sans igen, ristar han följande ord på en sten:
"I dag räddade min bästa vän mitt liv".

Den som givit örfilen och som sedan räddat sin vän frågar:
"När jag skadade dig skrev du vad jag gjort i sanden, men nu när jag räddat dig ristar du in det på en sten, varför?"

Den andra svarar:
"När någon skadat oss skall vi skriva ner det i sand där förlåtelsens vindar lätt kan sudda ut det.
Men när någon gjort något bra för oss, bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det."







SD...

"Upp mot fyra tusen människor manifesterade mot Sverigedemokraternas intåg i riksdagen på Sergels torg i Stockholm på måndagskvällen".

Jag vill på inget vis försvara SD:s agerande i kyrkan idag. Och jag förkastar deras ideologi
, men jag kan inte tycka att det var särskilt smidigt av biskopen att, inför riksdagens öppnande, hänvisa till demonstrationen och säga "Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor". Det var ju rätt självklart att hon riktade sina ord till SD-representanterna.

Jag ville verkligen inte ha in SD i vår riksdag och gjorde vad jag kunde för att det inte skulle ske.

Men jag ställer inte upp på den här omvända utfrysningen/mobbningen som riktas mot SD och deras väljare! För då är jag ju inte ett dugg bättre än SD!!!

Folk har, på ett demokratiskt sätt, faktiskt röstat in SD i vår riksdag, vare sig vi vill det eller inte. Kanske är det dags att börja lyssna på vad väljarna vill, smula sönder SD:s argument och visa på hur främlingsfientliga de verkligen är, i toppen av partiet. Men det kan vi inte göra om de inte får komma till tals. Sätt ljuset på monstren! Jag tror inte heller att alla som röstat på dem är rasister eller nazister. Många har röstat pga ett missnöje, att de inte blir lyssnade på. Och det måste tas på allvar.

Under hela valrörelsen lades "locket på". SD fick inte debattera eller komma till tals. Hade de fått göra det så hade kanske väljarna insett vilken grundideologi SD verkligen hade och lagt sin röst på något annat parti.

Att fortsätta "stoppa huvudet i sanden" kommer bara att göra folk ännu mer arga och det kommer att göra SD ännu starkare! Är det verkligen det vi vill?



Säkerheten först...

Om jag sätter mig i en bil och min medpassagerare säger "bäst att sätta på bältet ifall polisen stoppar oss" så blir jag upprörd! Det är väl inte för att göra polisen nöjd som vi sätter på oss bältet. Nej, det är väl ändå för att bältet kan vara  en verklig livräddare om olyckan är framme. Ännu mer ogillar jag kommentaren "att sätta på sig fegsnöret"!!

Förr om åren, då jag fortfarande var en aktiv vuxendövtolk och körde många mil i jobbet, fick jag möjlighet att åka till halkbanan varje höst via jobbet. Det var en jäkla nyttig upplevelse, kan jag säga. Även om vägarna kanske inte är riktigt jämnt såphala i verkliga livet så inser man ändå att farten har betydelse och vilken skillnad det blir att bara sänka hastigheten med 10 km/h. Dessutom fick vi också prova på att sitta bältade i en bil som vändes upp och ner. Hade jag inte suttit bältad så hade jag nog krossat min kollega som satt bredvid. I verkliga livet hade vi förmodligen haft ganska bra fart och kanske voltat flera gånger. Usch, jag vill inte ens tänka på vad som skulle hänt med oss om vi dessutom suttit obältade!

Förra året skulle maken köra PV:n ner till Töcksfors för att delta på en sommarträff. Då skulle Johanna och hennes kompis följa med. I bilen fanns endast bilbälten i framsätena, inga där bak. I en veteranbil så krävs det inte några bilbälten, men jag var stenhård med att maken var tvungen att installera bälten även i baksätet. För ni vet ju "elefanten i baksätet". Jag har en vän som råkade ut för detta. Det gav henne ett livslångt lidande! :o(

Därför hoppas jag att ni alla sätter säkerheten främst och alltid använder bältet i bilen! Please!







En liten kontakt...

... var det som glappade.. alltså i den fastmonterade mobiltelefonen som jag skrev om i mitt förrförra inlägg..
Ville bara att ni skulle veta det! ;o)
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förresten, jag var hos frisören i fredags. Här har jag tagit en egobild på mig själv. Pssst, jag tog faktiskt åtta bilder innan jag lyckades få till bilden någorlunda.. Fattar inte hur de gör, ungdomarna, när de fotar sig själva!!! ;o)
Eftersom jag använt Safari i det här inlägget så antar jag att texten blir knasig när jag publicerar. Hade stängt ner Firefox då jag kom på idén att skriva det här inlägget..

Möte med Hua Kui...

I fredags eftermiddag kom Johanna hem från skolan och berättade att de fått träffa Hua Kui, en välkänd kinesisk konstnär, som typiska kinesiska tuschmåleriet. Han besökte många klasser, inte bara på Midgård. Eleverna fick även prova på att måla med tusch och sedan gick Hua Kui runt och tittade på allas teckningar. Han valde ut några, varav en var Johannas, som han ville ta med sig.

Igår tog vi oss en cykeltur in till stan, gick in på Folkets Hus där kulturfestivalen ägde rum. Ansiktsmålning, "få ditt namn skrivet med kinesiska tecken" och olika kampsporter fanns representerade. Blev lite besviken för jag hade förväntat mig fler utställare.

Vi hörde någon prata i ett rum bredvid, gick dit och då förstod vi att det var Hua Kui som hade en föreläsning om sin konst.

Tyvärr kom vi in precis i slutet, men jag tyckte att vi skulle ställa oss längre fram(vi hade ett par väldigt långa störar till människor framför oss). Vi smög oss närmare fram och då såg vi att Hua Kui tittade på oss, log stort mot Johanna och vinkade fram henne.


Via tolken så tyckte Hua att Johanna kunde demonstrera vad de lärt sig dagen i skolan dagen före. Fattar ni att han  kände igen henne? Han hade ju träffat massor av ungdomar de senaste dagarna.

Han drog fram en stol åt henne, bad henne sätta sig ner och måla något. Jag är så imponerad över min dotter. Att sätta sig och måla framför en mästare som Hua och med massor av folk som intresserat tittade på vad hon skulle göra; det var otroligt modigt gjort!

Huas egna konstverk ser ni bakgrunden på fotona.

Dessutom hade de med en egen fotograf som blixtrade med sin kamera om och om igen under tiden hon målade! :o)


Med något darrig hand och hög puls så blev resultatet en söt liten panda!


Hua Kui och Johanna


"Den mångsidige konstnären Hua Kui från Beijing är verksam som forskare på Kinesiska institutet för kalligrafi och måleri och professor på universitetet för distansutbildning i traditionell kinesisk konst. Hans konstverk har vunnit flera nationella och internationella priser, köpts in av olika museer, konstgallerier i Kina och utomlands".

Det är Tigerns år i år och nedanstående tiger är målad av just Hua Kui.




I begynnelsen...

... var mobiltelefonen fastmonterad i bilen. MOBIL handlade mer om att den var rörlig endast när bilen rörde på sig!!!  Vi hade en sådan inmonterad i vår bil och vi var mäkta stolta över den. Det var en NMT 450(om jag inte minns fel), som jag tror hade den bästa täckningen i norra Sverige.

En fredag åkte jag och barnen för att hälsa på mamma och pappa i byn. Vi skulle stanna en vecka. Jag frilansade som vuxendövtolk vid den tiden och när jag var i byn blev jag uppringd av Tolkcentralen i Luleå som undrade om jag kunde ta ett uppdrag på måndag kväll i Pajala. En resa på ca 22 mil t o r; ja, det är väl bara ett stenkast i Norrländska mått mätt! ;o)

Det var senhöst och det började mörkna tidigt på kvällen. Jag åkte iväg, tolkade i ett par timmar med kollegan från Luleå. När jag, efter uppdraget, satte mig i bilen så var det sent på kvällen, kolsvart och dimmigt ute. Jag tänkte att det var bäst att slå en signal till mina föräldrar, så att de skulle veta att jag var på väg hem.

Jag lyfte mobilen, slog numret och hörde min mamma svara. Jag började berätta att jag var på väg hem, när jag avbröts av att hon sa "hallå?", "hallå!", sa jag, men insåg rätt snabbt att jag hörde henne, men hon hörde inte mig. Fasen oxå! "Lägger på" och försöker titta på den monterade delen av telefonen; var det någon fler knapp som jag var tvungen att trycka på, tro? Varje gång jag böjde mig ner så hamnade såklart kupéljuset på mitt bakhuvud, jag såg följdaktligen inte ett skit! Provade ringa igen, både till mina föräldrar och till maken, men allihopa hojtade de bara "hallå??" i luren. Jag försökte mig på tankeöverföring med maken.. eller egentligen försökte jag mig på att skrika de 47 mil som skiljde oss åt!! "ÄR DET NÅGON ANNAN JÄ*LA KNAPP JAG TRYCKA PÅ???".

Jag gav upp och började köra ut från samhället. Det var så tät dimma att jag såg knappt såg något. Jag bestämde mig för att stanna någonstans och låna en telefon. Efter en bit såg jag att det lyste i ett rött litet hus. Jag körde in på gårdsplanen och hörde singlet krasa under däcken. Jag stannade bilen, klev ut och lyssnade på den kompakta tystnaden. Om ni någon gång sett en skräckfilm så tror jag att ni kan föreställa er den "scenen".

Klev upp för trappan till huset och knackade på dörren som nästan genast öppnades av en gammal gubbe. Bakom honom dök en hund upp, en ettrig finsk spets. Jag bad att få låna telefonen och det fick jag. Ställde mig med ryggen mot väggen, slog numret och berättade för mamma att mobilen inte funkade och att jag var på väg hem. Tackade gubben för lånet och skyndade mig ut i bilen.

Det kröp i hela kroppen och när jag satte mig bilen så tittade jag i backspegeln. Så skärrad som jag var hade jag inte blivit förvånad om jag i den sett ett par ögon som inte var mina! ;o) Backade ut från gubbens gård och påbörjade hemresan.

Det var en sådan tät dimma; jag hade nästan ingen sikt. Plötsligt såg jag billjus i backspegeln och en stund senare blev jag omkörd av en bilist som måste haft "dimsyn"(i positiv bemärkelse) för han körde skitsnabbt. Tänkte haka på honom, men att köra i 90 knyck när man inte ser ett skit kändes inte som en speciellt bra idé.

Det tog väldigt lång tid att ta sig hem den kvällen, elva dryga mil. Allt gick ju bra, men det var nog en av de värsta bilresor jag någonsin gjort.

RSS 2.0