... bara ett liv efter detta! Japp, jag är rätt övertygad om att det är så och ingen kan faktiskt överbevisa mig!

När min pappa dog så undrade min ena dotter, då fem år, om det fanns affärer i himlen. "Varför undrar du det?", undrade jag. "Jo, för moffa tyckte så mycket om lakritskola, så jag hoppas att han kan köpa lite där". Är det inte en underbar attityd och approach till döden, så säg.. Dessutom fanns, enligt henne, inte moffa i någon grav utan graven hade bara ett syfte, att ha någonstans att sätta blommor och ljus på!!

Min pappa dog alldeles för tidigt.. Men jag är inte ledsen över att han dog. Jag är ledsen över att han blev sjuk!! För hade han inte blivit sjuk, så hade han heller inte behövt dö!

Vi tog helt själva hand om pappa hemma i åtta veckor. Eftersom det inte fanns något hopp om tillfrisknande, så bestämde vi(mamma och vi syskon) att han skulle komma hem. Pappa hatade sjukhus och så länge vi klarade av det skulle vi behålla honom hemma. Det var tungt.. riktigt tungt, både fysiskt och psykiskt. Han var sängliggande hela tiden men vi lyckades hålla liggsåren borta.. vilket jag, så här i efterhand, har förstått var rätt imponerande.

Efter några veckor fick han blod i urinen och jag ringde till akuten. Fick prata med en överläkare som sa till mig att ringa ambulans och åka in till sjukhuset. "Nej", sa jag, "skriv bara ut ett penicillin som täcker det mesta".. Överläkaren propsade på att vi skulle åka in med pappa.. Då blev jag arg och sa "skriv ut ett jävla recept nu. Pappa har kommit hem för att dö och det ska han få göra oxå". Fattar fortfarande inte varifrån jag fick den styrkan ifrån, men troligen var det av omsorg om pappa.. Kan tillägga att vi fick ett recept!!!

Eftersom det var sommar så var många nära och kära lediga och jag och mina bröder delade på "anhörigdagarna" så vi kunde ta hand om pappa tillsammans med mamma. Mina flickor var med hela tiden och sprang ut och in till moffa med allt från blommor till små mörtar som de fångat i sjön. Hade han istället legat på sjukhus så hade mamma troligen suttit där på en hård stol hela dagarna och vi hade kommit på besök en halvtimme två gånger per dag.. Men istället fanns alltid någon av oss hos honom, dygnet runt.. Vi berättade vad som hänt i byn, vi läste högt ur tidningen, vi rakade honom och många stunder satt vi bara och höll honom i handen..

Han dog lugnt och stilla en lördag kväll; jag och mamma satt bredvid honom. Vi samlades, alla barn och barnbarn och andra släktingar.. Vi gjorde honom i ordning själva och han låg därhemma hela natten. Dagen efter kom begravningsbyrån med kistan som vi ställde mitt på köksgolvet. Vi lyfte själva ner honom i kistan och han fick med en egen kudde. På sig hade han verkligen INTE kostym och slips(det var det andra som pappa hatade!!) utan vi hade bl a klätt honom i hans favorit t-shirt som hade en stor älg tryckt mitt på bröstet! Flickorna lade ner varsitt mjukisdjur och varsin teckning. Vi sjöng några sånger och sedan fick representanten från begravningsbyrån låsa igen kistan. Hon berättade senare att hon aldrig varit med om något liknande; otroligt vackert tyckte hon att det varit! För oss kändes det också bra; det var bara vi som rört vid pappa och den här ceremonin gjorde att begravningen en vecka senare kändes betydligt lättare.. vi hade ju redan sagt adjö! Och på återseende!

Vad jag vill säga med min berättelse är att man inte ska vara så rädd för döden. Självklart vill vi inte att någon av våra närmaste ska dö, men när döden närmar sig utan hopp om förbättring; ha inte så bråttom. Det går att göra väldigt mycket själv och på så vis göra den sista tiden mera uthärdlig. Jag vet att det bl a finns avancerad hemsjukvård med sköterskor som gör hembesök och hjälper den anhörige. Kommer döden snabbt, t ex genom en hjärtinfarkt och det sker i hemmet; då finns det ingen anledning att skynda sig till sjukhuset. Ta vara på möjligheten att, med de närmaste, ha en fin liten minnesstund hemma istället!

Mina barn har sett sin älskade moffa död. Jag vet att många kan förfasas över detta och många anser att barn inte bör vara med på begravningar heller. Jag är av motsatt åsikt för livet är fullt av separationer. Bättre att försöka förklara vad som hänt och varför alla är så ledsna än att de ska fundera över varför stämningen i rummet känns konstig eller varför "någon" plötsligt gått upp i rök! Självklart önskar jag att deras första separation hade varit från en hamster eller en guldfisk, men så blev det alltså inte..

Njut idag! Gläds idag! Lev idag!