Lever vi liv efter liv???
Ja, jag tror verkligen att vi lever liv efter liv här på jorden. Jag vet inte om det är så, men jag har valt att tro att det är på det viset. Endast döden kan bevisa om jag har rätt eller fel!
Jag tror att jag dog under isen i ett av mina liv. Jag har, ända sedan jag var litet barn, varit rädd för isen på sjöar, älvar och hav. Min rädsla är också väldigt specifik. Min fasa är nämligen att jag ska hamna under isen, kunna stå på botten och ha vatten upp till halsen, men inte kunna ta mig upp eftersom det är en kompakt is ovanför mig.
Jag har frågat mina föräldrar och andra släktingar om jag någonsin ramlat i en vak eller dylikt, men det har jag inte. Och jag tror nog att alla skulle ha kommit ihåg en sådan sak om det verkligen hade hänt. Så var kommer denna rädsla ifrån?
En annan sak som jag också förundras över är mitt enorma intresse av att läsa böcker skrivna av överlevare från koncentrationslägren. Startskottet var Anne Franks dagbok, som jag läste i mina tidiga tonår, och efter det har jag läst otaliga böcker skrivna av både kända och okända överlevare. För några år sedan var det en kvinna som gjorde reikkihealing på mig och hon sa plötsligt att hon såg mig stå i ett led framför ett koncentrationsläger.
Betyder det här något? Är det bara tillfälligheter eller var det verkligen på det sättet som ett av mina liv ändades? Återigen, jag vet vad jag tror, men jag respekterar andra som vill vifta bort det som "humbug".
Jag är inte rädd för döden; däremot är jag rädd för hur jag kommer att dö. Ingen vill väl dö i plågor utan alla vill vi nog bara somna in, lugnt och stilla, när det är dags. Självklart vill jag också att den dagen ska dröja länge för jag vill vara kvar här, i detta livet, en lång tid framöver!
Jag har ju också haft kontakt med flera på "andra sidan", bl a min kära pappa. Det har gjort mig än mer förvissad om att jag inte behöver vara rädd för döden. Min tro är att jag ändå kan se mina barn och andra nära och kära. Att jag kanske kan bli någons skyddsängel tills det är dags för ytterligare ett liv här på jorden. Det känns betydligt bättre att tro på detta än att bara tänka sig att jag bara blir nedgrävd och that's it liksom!
Ytterligare en sak som övertygar mig om att vi lever liv efter liv är möten med andra människor. Det har funnits tillfällen, ganska sällsynta, när jag mött en okänd människa och jag instinktivt känt "dig tycker jag inte om!". Vid de flesta tillfällena har det dock varit den totala motsatsen då jag istället kunnat känna att "åh, dig gillar jag verkligen". Hur kommer det sig? Ingen av dessa personer har betett sig på något speciellt sätt, men den negativa eller positiva känslan kom direkt vid första ögonkastet.
Är det tillfälligheter eller kan det vara personer som vi haft en dålig respektive bra relation till i ett tidigare liv?
Är det därifrån "kärlek vid första ögonkastet" kommer? :o)
Har någon av er förresten upplevt déjà vu? Då ni känner att den nuvarande "situationen" har ni redan upplevt en gång tidigare? Att ni är på en speciell plats för första gången, men plötsligt vet att ni varit där tidigare? Sådana upplevelser tycker jag är märkliga.. och intressanta! :o)
Jag tror också på karma. Om dina handlingar, ord och tankar är goda; då får du gott. Motsatsen kan ni ju räkna ut själva.
Jag vet inte om det jag skrivit om stämmer; jag är ingen vetenskap. Däremot tror jag och är därför en troende människa som valt ut specifika goda saker ur olika religioner att tro på. Jag växte upp med Svenska kyrkans tro och när jag konfirmerade mig så hade vi en präst som bara mässade om "synder, straff och helvetet". Jag minns att jag, 13-14 år gammal, satt där och tänkte: "Sådär är i allafall inte min Gud". När jag blev äldre så förstod jag att alla präster inte fokuserar på samma saker som min konfirmandpräst!
I 25-årsåldern läste jag boken "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch och den var verkligen bra. Precis så, som det beskrivs i boken, hade jag uppfattat Gud. En gudomlighet som ger oss verktyg och det är upp till oss hur vi vill förvalta dessa verktyg.
Min tro idag är nog en blandning av kristendom, buddism, spiritualism och en stor dos sunt förnuft! Jag kan se hur ni skeptiker höjer ögonbrynen och tänker: "inte har jag då läst något som visar på sunt förnuft i det här inlägget!!", men faktum är att jag kan tvivla och kräva bevis i olika situationer och frågor. Det gäller speciellt i kontakten med "andra sidan".
Det finns så många "sökare" därute som hittar en viss "gren" i det här trädet som kallas TRO och som sedan litar blint på allt som sägs. De frågasätter inte, de argumenterar inte, de känner inte efter om detta verkligen är det rätta. Det tror jag kan vara farligt och kan göra att man kanske hamnar i sektliknande organisationer, som kan vara fruktansvärt svåra att ta sig ur.
Är du troende?
Min tro är nog ganska lik din. Jag tror inte heller att allt bara tar slut när man dör och jag tror dessutom att det inte är meningen att vi ska veta vad som händer efter döden. Något jag däremot inte tror på är gud. Jag har nog aldrig haft en tro på just gud och valde därför att inte konfirmera mig. Jag tyckte det var höjden av hyckleri för min del, stå och ljuga (jag tänker på trosbekännelsen) en präst rätt upp i ansiktet, nej tack! Lite respekt för någons yrke och tro får man ju ha.
Man har väl plockat russinen ur kakan och väljer lite vad man vill tro på, men att vi går vidare efter döden på något sätt, det tror jag inte bara på, jag är säker!
Déjà vu har jag upplevt mer än en gång. Även det du pratar om att man instinktivt tycker om eller ogillar människor när man möter dem för första gången har jag varit med om och det märkligaste av allt är väl att det oftast visar sig att den känslan stämmer!
Kram
Eftersom jag inte har några som helst minnen från nåt tidigare liv så tycker jag att det är ganska ointressant om jag återuppstår eller inte - jag är ju i såna fall en helt annan människa?
Jag lever här och nu :-)
Vi tror väldigt lika, om inte helt likt. Jag själv tål inte att ha något mot halsen, känns som att jag stryps eller inte får andas. Även höghalsade tröjor gör att jag får panik. Och sen har jag också ett mycket stort intresse av att läsa böcker från förintelsen. Av någon konstig anledning så fick jag ett lugn när jag hade läst Viktor E Frankl´s bok (kommer inte ihåg titeln). Hälften av boken försöker förstå hur fångvaktarna i lägren kunde bete sig som de gjorde. Jag har också varit i Birkenau och Auschwitz, det kan jag verkligen rekommendera. Vi tog en långhelg på våren i Krakow och en dagsutflykt till ovan nämnde.
Jag är övertygad om att jag har kontakt med andra sidan, men måste medge att jag inte känner av det så stärkt att jag känner mig helt säker. Men det spelar ingen roll, det ger mig harmoni och lugn oavsett.
Sv: Jag trodde jag skulle reagera mest i Auschwitz, men det var Birkenau som gjorde mest intryck. Jag kände stor sorg och slöt mig lite in i mig själv när jag gick där. Och det känns väldigt bra i efterhand och Krakow är en underbar stad, verkligen sevärd!!
Sv: Troligen är det så. Vissa människor är helt enkelt menade att vara ens vänner från början på nåt sätt. (Jo, jag mins att du skrev om Maria)
Kram!
Jag hör till den kanske tråkiga skaran som inte har någon tro i andlig mening. Således tror jag inte på någon Gud och inte heller på något liv efter detta. Men visst vore det kanske roligare att tro att det finns något efter döden, det skulle antagligen underlätta på något vis.
Jag läste samma inlägg hos Sara och jag tror att jag varit vetenskapsman i tidigare liv. När jag läser vissa grejer i kemi och sånt är det som att jag bara väcker gamla minnen, även om jag aldrig förut läst det.
Sen tror jag också att det finns en annan dimension mitt i vårt liv. Ibland kan jag, nästan kusligt exakt, förutse vissa saker som kommer att hända. Om jag skickar mail/sms vet jag ofta när jag precis skickat det, om jag kommer att få svar eller inte.
Fantastiskt bra inlägg. Jag fascineras ständigt av den här typen av händelser/känslor/frågor och tankegångar. Dock känner jag mig lite för trött just nu för att kunna bemöta ditt inlägg såsom jag skulle vilja, och såsom det är värt.
Men för att kortfattat svara på din sista fråga: ja, jag ser mig själv som troende. Gud är för mig inte ett enskilt väsen, utan någonting som finns i allt och att det är upp till var och en vad man vill göra av den kraften. Jag tror på en världssjäl som förenar oss alla och jag tror att vetenskap och andlighet går hand i hand - om än med fötterna i olika dimensioner. Jag tror att banden mellan liv och död är för starkt för att brytas bara för att hjärtat slutar att slå.
Ber om ursäkt ifall det låter luddigt, det finns ju så mycket att ta upp i ämnet. Jag skyller på att jag är trött :P
Verkligen ett intressant inlägg och intressanta kommentarer.
Jag håller med dej Anjocapi, jag har också en härlig blandning av olika religioner/åskådningar och sunt förnuft, men jag respekterar de som tror annorlunda.
Jag är helt övertygad om att livet inte tar slut när man dör, det bara övergår i en ny fas. I min tro finns även unga och gamla själar. De gamla besitter en klokhet och ödmjukhet som inte de unga (ofta extremt egoistiska) har. Så i de möten där vi instinktivt känner att vi gillar en människa så kan det helt enkelt vara en äldre själ som utstrålar ödmjukhet - eller någon vi mött och tyckt om i tidigare liv.
Och ja, jag tror på kärlek vid första ögonkastet, just på grund av våra tidigare liv. Första gången jag såg min man så visste jag instinktivt att det var honom jag ville ha. 18 år sen snart. =)
håller med dig angående kommentaren du lämna hos mig. De har pengar så det räcker och blir över
Jag tror inte vi lever flera liv, men säker känner jag mig inte, för ingen vet ju, och det är en vacker tanke.
Jag tror inte på karma som något fenomen direkt, men jag tror ändå att det lönar sig att göra gott, men att det beror mer på att vi mår bra om vi gör gott, vi blir positiva människor och ser till att positiva saker händer.
Är nog ganska skeptisk av mig tyvärr, men absolut öppen för att ändra mig.
Jag har varit med om händelser, som fått mig att fundera på andevärlden, men vet inte vad jag ska tänka om det.
Jag har en stark övertygelse som för mig är mycket mer än tro. Dock är det alltid här och nu som gäller! Det är nu vi lever i just denna stund, och det är viktigt att komma ihåg.
Vi uppfattar de känslor instintivt som andra utstrålar. Därför kan vi uppfatta det som väldigt positivt, eller tvärtom, när vi möter någon annans aura. Vissa kallar det för utstrålning.
Jag tror starkt på att vi människor är ämnade att växa och bli självständiga. Det viktiga är att vi är trygga i oss själva och vågar följa vårt eget hjärta. Vi har allt vi behöver inom oss. När människor förstår det, så faller alla sekter.
Åh, jag tackar. Alltid kul att inspirera :)
Och jag håller så med dig i ditt mycket intressanta inlägg. Jag resonerar som så: var kommer själen ifrån, likväl som - vart tar den vägen när kroppen dör? Den kan ju inte försvinna bara - poff. Eller uppstå ur intet!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här... så intressant. Och roligt att se hur andra tycker och tänker. Alla tror vi väl något, om inte annat att vi inte tror alls ;)
Om déjà vu tror jag att det handlar om att vi känner igen oss i tidigare liv, att det är ett vägskäl där vi befunnit oss förr. Väljer vi "rätt" väg kommer vi att få fler déjà vu-känslor längs vägen. Kanske ett uppdrag vi ska utföra i våra liv??? För några år sen upplevde jag den här känslan mellan varven, men nu måste jag, enligt min tro, vara helt ute på fel väg, för jag har inte kännt av nån déjà vu på länge, länge. Bäst att göra helt om ;)
Fascinerande att du har kontakt med din pappa också. Det tycker jag är fint och hoppfullt.
Jag har någon här hemma också, som står och tittar på mig när jag sitter i vardagsrummet. Men jag har ingen aning om vem det är. Bara en reflektion i ögonvrån... och känslan av att någon står där. Fridfullt.
Som sagt - kan skriva och prata hur mycket som helst om det här :)
Kram.
jag tror att vi lever flera liv, kommer liksom tillbaka igen i någon annan kropp, jag har en stark känsla av andra världskriget, jag var en flicka och ser nazisternas stora lastbilar komma emot mig
Jag tror inte människan är den högsta intelligensen i universum.....
Och jag tror det var tänkt att vi skulle leva mycket längre än vi gör idag....bl.a människohjärnans kapacitet är märkligt överdimensionerad.
Det där med att möta människor man instiktivt gillar/ogillar läste jag om nån gång. Det förklarades att för länge sen så levde vi i klaner/stammar o när vi möter en från vår stam så uppstår en viss kemi. Likväl så när vi möter en fiendestam. Säkert flum. Men jag gillar att tänka: Åhå, en till från MIN stam!
Jag tror på gud! och jag tror att gud är, kärlek till människan! Jag tror inte att gud straffar, eller på det "onda ögat". Det är vidskepelse.Det finns en mening med varje människas liv. Jag tror också på det som vi kallar, "det övernaturliga", och att det också är gudomligt i sitt väsen. Vi människor kan välja det goda i livet och det får vi tillbaka på ett eller annat sätt.
Troende??? Jag tror på goda handlingar och att vi har flera som vakar över oss i detta liv... vi har en stig att gå och nått att lära i detta liv. Ibland trot jag att min skyddsängel river sig i huvudet... för jag är ju en stor tjej å går inte alltid som han vill, men det brukar ordna sig... jag hamnar på sitgen igen till slut!
Själv har jag panik inför grottor skulle ALDRIG komma på tanken att krypa in mellan två stenar och utforska vad som finns innanför. Vet inte vad det kommer ifrån men det är så illa... att jag kan inte ens se på tv på nån som utforkar grottor, får andnöd och allmänna panikkänslor pulsen skenar och jag måste gå därifrån. HU, det är hemskt! Har också svårt för om nån håller fast mig måste alltid ha ryggen fri och polotröjor är inte att tänka på. Ja du, vad kan man ha råkat ut för tro....
Jag läste också Anne Fransk dagbok som tonåring, ja den sätter djupa spår i en! Är också väldigt facinerad av 2 värdskriget fast i mitt fall är det nog mest för att det var så hemskt å att man inte kan fatta hur människor kan göra på detta vis.
Läste ASHIMAS BOK av Caroline Giertz efter den så har min tro på en högre makt förändrats... vet inte om det är på gott eller ont? Men jag rekomenderar den till var och en för att skapa sig en egen uppfattning om vår GUD!
Som svar på din fråga JA JAG TROR... På det goda som finns i de flesta människor på vår jord, ÅÅÅ jag tror att om vi tror på samma sak så kan vi flytta berg om det är det vi vill! TANKENS kraft är stor, och glöm för alldel inte alla dessa vardagsänglar i form av människor som vi möter varje dag om vi bara är uppmärksamma.....
