Lite bakgrundsfakta först:

Hemma i min barndomsby fanns en gång en affär. Den låg på den gård som jag växte upp på. Men jag var så liten när den stängdes att jag inte minns den. I allafall så tömdes den på allt, i princip bara väggar och tak fanns kvar, och pappa började använda byggnaden som garage istället. Ingången var på ena kortsidan och på långsidan fanns en dörr som ledde in till en liten farstu. Därinne fanns det ytterligare en dörr igenom vilken man kom in i affären/garaget. Min pappa låste och spikade igen den för nästan 45 år sedan!

Den lilla farstun var byggd så att för att kunna se vad som fanns bakom dörren så måste man gå in och sedan stänga efter sig. I det här utrymmet har det, så länge jag minns, hängt blåställ, olje- och regnrockar och här hade vi alltid hundarnas torrfoder. Där fanns också en stege så man kunde ta sig upp på vinden..

Min pappa var en sådan som sparade mycket. Han sa ofta "det jag har inte har, är inte värt att ha".. Och många gånger stämde det.. vad du än sökte så nog hade pappa det! Min mamma däremot är en "röjare" av stora mått.

Min pappa dog sommaren 1998 och tiden efteråt var som att gå i sirap! I början av hösten fick jag plötsligt en fix idé. Det fanns en nyckel som jag skulle ha. Jag visste precis hur den skulle se ut. Det skulle vara en stor järnnyckel, ni vet en sådan som man kan köra in hela handen i när man ska vrida runt den i nyckelhålet. Jag ringde min mamma och sa "jag vet att pappa har sparat en nyckel någonstans".. Min mamma skakade på huvudet åt min idé men letade i alla uthus och garage, men ingenstans fanns någon nyckel att finna. Men jag fortsatte tjata på henne.. Hittade själv en järnnyckel på loppis men lade tillbaka den för jag kände "det är inte den här jag ska ha".

Så plötsligt i februari händer något mycket underligt. Det är snöoväder ute och mamma gick ut för att ge hundarna mat. Hon tar sig in i den lilla farstun och plötsligt hör hon någon som säger: "Nu är det dags".. (Min mamma hade, efter pappas död, försökt rensa bort lite blåställ och annat, men varje gång hade hon hört pappa säga, precis som han gjort när han levde, "Låt dem hänga kvar"..)
 
Så min mamma började slänga ut blåställ och oljerockar, rätt ut i snöstormen! Och sedan lutar hon sig långt in, bakom dörren, för att se om det fanns något annat som skulle kastas. Gissa vad hon ser då? Gömd bakom en bjälke hänger.. en nyckel! En stor järnnyckel! Som hade hängt där i över 40 år utan att någon hittat den!

När jag sedan fick nyckeln i min hand så kände jag bara "Yes, det är den här jag väntat på!". Det var mäktigt och jag får  gåshud nu när jag skriver om det. Jag visste att pappa sett till att jag fick nyckeln för vidare kontakt med honom, men just då visste jag inte hur den kontakten skulle tas..

To be continued...