Oj!!!
Jag bestämde mig för att skippa firandet av det 666:e inlägget.. det kändes lite konstigt att lyfta fram just den "symbolen".
Istället bidade jag min tid och nu är jag framme vid mitt... tamtatatam...
Istället bidade jag min tid och nu är jag framme vid mitt... tamtatatam...
777:e inlägg!!!
Lite drygt ett år har jag bloggat och himmel så kul det både är och har varit!! Men jag inser ju att jag måste spara ner bloggen någonstans.. Jag skulle faktiskt gråta blod om den bara försvann. Jag vet.. ett I-landsproblem, men ändå...
Den har ju blivit lite som en dagbok för mig!!
Skulle ni rycka på axlarna om er blogg bara försvann ut i cyberspace? Eller vore det en smärre katastrof?? ;o)
Lite drygt ett år har jag bloggat och himmel så kul det både är och har varit!! Men jag inser ju att jag måste spara ner bloggen någonstans.. Jag skulle faktiskt gråta blod om den bara försvann. Jag vet.. ett I-landsproblem, men ändå...
Den har ju blivit lite som en dagbok för mig!!
Skulle ni rycka på axlarna om er blogg bara försvann ut i cyberspace? Eller vore det en smärre katastrof?? ;o)
Att lyssna...
För några år sedan var jag heltidssjukskriven rätt länge och fick erbjudande om att vara med i en sorts grupphandledning.
Vi var ett gäng kvinnor i olika åldrar och med olika krämpor, men alla var helt eller delvis sjukskrivna. Vi gjorde många olika övningar och t ex en var att välja ut varsitt foto(av ett 30-tal olika) och försöka beskriva sig själv genom det. Det var väldigt intressant att lyssna på de andras beskrivningar av sig själva och riktigt klurigt att själv beskriva sig genom det.
En annan övning var att sitta i en grupp om sex personer och i fem minuter berätta om sitt liv, från var man föddes till där man är idag. Utan att någon av de andra fick nicka, humma eller prata överhuvudtaget. Som lyssnare var det nog svårt att inte kläcka ur sig "jag förstår", "hur menar du?", "så tråkigt!", men det klarade vi.. (Alla hade vi nog bitit oss i läppen både en och två gånger!!)
Det som däremot var skitsvårt var att inte nicka medkännande när personen t ex berättade något tråkigt, att inte få ge feedback utan att bara lyssna och ta in. När jag själv skulle berätta om mitt liv så var det faktiskt skitjobbigt den första minuten; man är ju så van att få den där feedbacken, ögonkontakt, den där lilla nicken eller mm:andet. Men en bit in på den andra minuten så lossnade allt och det var väldigt skönt att få prata till punkt. Fem minuter är rätt lång tid när man får tala helt ostört.
En kvinna grät faktiskt efteråt och sa "Tänk, det är första gången i mitt liv som jag fått prata i lugn och ro, utan att bli avbruten och framför allt så är det ingen annan än ni som hört hela min livs historia. Det har jag aldrig berättat för någon annan". Det kändes stort och hedrande att hon känt sig så trygg i vår lilla grupp att hon kunde delge oss hennes "livslinje".
Varje dag försöker jag tänka på att bara lyssna, ibland går det lysande och andra dagar går det inte alls bra. Svårast är det nog när man själv har starka åsikter inom ett visst ämne och gärna vill lyfta fram dem. Ofta sitter man och funderar på vad man själv ska säga så fort talaren tystnar eller drar åt sig andan! Då hör man egentligen inte den andre!
Det är viktigt att lyssna inåt, på dig själv, men också viktigt att lyssna utåt, på andra!
Vi var ett gäng kvinnor i olika åldrar och med olika krämpor, men alla var helt eller delvis sjukskrivna. Vi gjorde många olika övningar och t ex en var att välja ut varsitt foto(av ett 30-tal olika) och försöka beskriva sig själv genom det. Det var väldigt intressant att lyssna på de andras beskrivningar av sig själva och riktigt klurigt att själv beskriva sig genom det.
En annan övning var att sitta i en grupp om sex personer och i fem minuter berätta om sitt liv, från var man föddes till där man är idag. Utan att någon av de andra fick nicka, humma eller prata överhuvudtaget. Som lyssnare var det nog svårt att inte kläcka ur sig "jag förstår", "hur menar du?", "så tråkigt!", men det klarade vi.. (Alla hade vi nog bitit oss i läppen både en och två gånger!!)
Det som däremot var skitsvårt var att inte nicka medkännande när personen t ex berättade något tråkigt, att inte få ge feedback utan att bara lyssna och ta in. När jag själv skulle berätta om mitt liv så var det faktiskt skitjobbigt den första minuten; man är ju så van att få den där feedbacken, ögonkontakt, den där lilla nicken eller mm:andet. Men en bit in på den andra minuten så lossnade allt och det var väldigt skönt att få prata till punkt. Fem minuter är rätt lång tid när man får tala helt ostört.
En kvinna grät faktiskt efteråt och sa "Tänk, det är första gången i mitt liv som jag fått prata i lugn och ro, utan att bli avbruten och framför allt så är det ingen annan än ni som hört hela min livs historia. Det har jag aldrig berättat för någon annan". Det kändes stort och hedrande att hon känt sig så trygg i vår lilla grupp att hon kunde delge oss hennes "livslinje".
Varje dag försöker jag tänka på att bara lyssna, ibland går det lysande och andra dagar går det inte alls bra. Svårast är det nog när man själv har starka åsikter inom ett visst ämne och gärna vill lyfta fram dem. Ofta sitter man och funderar på vad man själv ska säga så fort talaren tystnar eller drar åt sig andan! Då hör man egentligen inte den andre!
Det är viktigt att lyssna inåt, på dig själv, men också viktigt att lyssna utåt, på andra!
Bloggvänner...
Tänk om jag vetat hur många bloggvänner jag skulle få, hur många härliga berättelser jag skulle få läsa, hur många sorgliga och tragiska inlägg jag skulle få ta del av, vilka lärt mig mycket och hur många glad skratt jag skulle få.. ja, då hade jag tametusan börjat blogga för flera år sedan.
Flera av mina bloggkompisar mailar jag med och coola A ska jag minsann träffa IRL, eller var AFK det hette?!, så fort jag åker till IKEA i Haparanda. Nåja, hon bor ju inte på IKEA men jag menar att "förena nytta med nöje"..
Men ni har väl alla fattat att jag har 30 mil till IKEA i Sundsvall och 38,5 mil till Haparanda!! Men tanken är att jag ska åka dit när jag är hos mamma i sommar och då blir det ju mycket kortare, bara 26 mil!!! Hahaha.. See you then A!!! ;o)
En annan kär bloggvän är fröken A som jag nyligen haft långa samtal med via telefon. Vi känner ju egentligen inte varandra, men ändå så känns det som en kär gammal vän! Är inte det märkligt? Och samtidigt helt fantastiskt! ;o)
Vi är i olika faser i livet, hon med små barn och jag med tonåringar. Men vi tänker och agerar väldigt lika, vilket gett upphov till många igenkännande skratt!! :o)
Har en bloggvän M i Nevada, som visade sig vara gift med en släkting till en av mina "kollegor".
Hur liten är inte världen då??
Vissa av bloggvännerna har det tungt, riktigt djävulskt tungt, i livet just nu. Jag läser deras inlägg, ber och skickar tankar med massor av energi. Andra bloggare är hysteriskt roliga, vilket är viktigt för balansen. Man måste få skratta också.
Sedan har jag rätt många "hemliga" läsare som jag gärna skulle vilja veta mer om. Har du som läsare en egen blogg så lämna gärna en kommentar som gör att jag kan besöka dig och din blogg. Ni utan blogg får gärna lämna ett avtryck; det skulle jag bli väldigt glad över!
Kram på er alla därute! Take care!
Flera av mina bloggkompisar mailar jag med och coola A ska jag minsann träffa IRL, eller var AFK det hette?!, så fort jag åker till IKEA i Haparanda. Nåja, hon bor ju inte på IKEA men jag menar att "förena nytta med nöje"..
Men ni har väl alla fattat att jag har 30 mil till IKEA i Sundsvall och 38,5 mil till Haparanda!! Men tanken är att jag ska åka dit när jag är hos mamma i sommar och då blir det ju mycket kortare, bara 26 mil!!! Hahaha.. See you then A!!! ;o)
En annan kär bloggvän är fröken A som jag nyligen haft långa samtal med via telefon. Vi känner ju egentligen inte varandra, men ändå så känns det som en kär gammal vän! Är inte det märkligt? Och samtidigt helt fantastiskt! ;o)
Vi är i olika faser i livet, hon med små barn och jag med tonåringar. Men vi tänker och agerar väldigt lika, vilket gett upphov till många igenkännande skratt!! :o)
Har en bloggvän M i Nevada, som visade sig vara gift med en släkting till en av mina "kollegor".
Hur liten är inte världen då??
Vissa av bloggvännerna har det tungt, riktigt djävulskt tungt, i livet just nu. Jag läser deras inlägg, ber och skickar tankar med massor av energi. Andra bloggare är hysteriskt roliga, vilket är viktigt för balansen. Man måste få skratta också.
Sedan har jag rätt många "hemliga" läsare som jag gärna skulle vilja veta mer om. Har du som läsare en egen blogg så lämna gärna en kommentar som gör att jag kan besöka dig och din blogg. Ni utan blogg får gärna lämna ett avtryck; det skulle jag bli väldigt glad över!
Kram på er alla därute! Take care!
"Pregnant man"...
Tittade på en dokumentär om en man som varit gravid. Thomas, som han hette, hade varit kvinna tidigare, men bytt kön.
Han hade valt att ha alla de nödvändiga kvinnliga organen kvar, såsom äggstockar, äggledare och livmoder, eftersom han visste att han ville ha barn en dag.
Rent juridiskt en man, men gravid som en kvinna! Hans fru kunde inte bli gravid igen (missade varför), men det kunde han. När barnet var fött så ammade frun barnet(man kan visst sätta igång en mjölkproduktion) och Thomas klev in i papparollen på en gång.
Hm, ganska märkligt och annorlunda, men samtidigt ganska fantastiskt!
Barn kan komma till på fler sätt än det traditionella, t ex ägg- och spermadonation, adoption, surrogatmödrar.. Om längtan efter ett barn är starkt nog så finns det alltså olika alternativ. Jag tycker att det viktiga är att barnet får massor av kärlek, för det finns så många dåliga exempel på dysfunktionella familjer där barnen lider.
Är det inte det som är de mest grundläggande behoven för oss människor? Kärlek, omsorg och trygghet.
Han hade valt att ha alla de nödvändiga kvinnliga organen kvar, såsom äggstockar, äggledare och livmoder, eftersom han visste att han ville ha barn en dag.
Rent juridiskt en man, men gravid som en kvinna! Hans fru kunde inte bli gravid igen (missade varför), men det kunde han. När barnet var fött så ammade frun barnet(man kan visst sätta igång en mjölkproduktion) och Thomas klev in i papparollen på en gång.
Hm, ganska märkligt och annorlunda, men samtidigt ganska fantastiskt!
Barn kan komma till på fler sätt än det traditionella, t ex ägg- och spermadonation, adoption, surrogatmödrar.. Om längtan efter ett barn är starkt nog så finns det alltså olika alternativ. Jag tycker att det viktiga är att barnet får massor av kärlek, för det finns så många dåliga exempel på dysfunktionella familjer där barnen lider.
Är det inte det som är de mest grundläggande behoven för oss människor? Kärlek, omsorg och trygghet.
Plantagen...
Åkte med dottern till Plantagen. Där sprang alla omkring och plockade ihop utomhusblommor! Jag däremot var på jakt efter fina blommor som ersättning för de stackars döende krukväxterna jag har inomhus!
Alla blommor som kommer hem till mig hamnar i "Pias bootcamp", vilken består av otroligt ojämn bevattning, dålig näringstillförsel och jordbyte typ var 3:e år. De starka överlever och de andra stackarna går till "de sälla odlingsmarkerna"
Det är liksom antingen eller!!! ;o)
Rumsasken, som jag tycker är så fin, är en typisk sådan stackare som aldrig överlever mer än två veckor hemma hos mig.. Den är för klen, helt enkelt! 
Foto lånat från odla.nu
Jag har funderat på varför det är så svårt att få in en rutin för blomvattning. Jag menar, hur svårt kan det vara att bestämma sig för vilka dagar detta vätskeintag skall ges?!
Jäkligt svårt.. uppenbarligen!!
Jägarexamen...
Läste nyss ett inlägg hos Coolbettan om hur hon skjutit mot lerduvor och även fått lov att hantera en Magnum44-revolver. Hon och Clintan, hur coolt är inte det!! ;o)
Men osökt kom jag att tänka på då jag själv skulle ta jägarexamen. Jag hade tränat lerduveskyttet hos en arbetskompis till maken. Där hade jag skjutit säkert 200 skott och bara lyckats träffa sex lerduvor!! I flera veckor såg jag ut som ett vandrande blåmärke i färgerna grönt, gult och blått och detta enorma "blåmärke" var lokaliserat till området kring höger axel!! Grejen var att man enligt reglerna var tvungen att ha geväret i höfthöjd innan man fick lyfta upp det mot axeln, sikta och skjuta. Jag kan meddela att jag väldigt sällan fick upp geväret på rätt ställe mot axeln, därav missfärgningen!! :o)
Man kan ju säga så här att oddsen nog var ofantligt låga inför uppskjutningen. Att jag skulle lyckas träffa tre av sex lerduvor; den chansen var s a s obefintlig!! Dagen för uppskjutningen kom och jag var, av ovanstående anledning, inte ett dugg nervös. Jag visste ju att jag skulle missa alla sex duvorna, men ville ändå skjuta.
Övning ger färdighet, tänkte jag. Hahaha..
När det var min tur så fick jag ett gevär med avkapad kolv och pipa.. Wow, den var ju hälften så tung som den jag tränat med!! Jag ropade "ja" och duvan flög iväg, jag lyfte geväret, siktade och tryckte av. Och såg hur duvan pulvriserades där högt uppe i luften. Jag trodde f-n inte mina ögon!!
"Asch, det var bara tur", tänkte jag och skrek "ja" för duva nummer två.. Pulver av den också! Vaa??!! Jag fattade absolut ingenting! Det enda jag visste var att jag bara behövde träffa en till för att klara provet och då blev jag riktigt nervös.. Duvorna 3, 4 och 5 missade jag totalt.. Men sedan skärpte jag till mig och gjorde pulver av den 6:e lerduvan!!
Gissa en som var lycklig efteråt!! :o)
Men osökt kom jag att tänka på då jag själv skulle ta jägarexamen. Jag hade tränat lerduveskyttet hos en arbetskompis till maken. Där hade jag skjutit säkert 200 skott och bara lyckats träffa sex lerduvor!! I flera veckor såg jag ut som ett vandrande blåmärke i färgerna grönt, gult och blått och detta enorma "blåmärke" var lokaliserat till området kring höger axel!! Grejen var att man enligt reglerna var tvungen att ha geväret i höfthöjd innan man fick lyfta upp det mot axeln, sikta och skjuta. Jag kan meddela att jag väldigt sällan fick upp geväret på rätt ställe mot axeln, därav missfärgningen!! :o)
Man kan ju säga så här att oddsen nog var ofantligt låga inför uppskjutningen. Att jag skulle lyckas träffa tre av sex lerduvor; den chansen var s a s obefintlig!! Dagen för uppskjutningen kom och jag var, av ovanstående anledning, inte ett dugg nervös. Jag visste ju att jag skulle missa alla sex duvorna, men ville ändå skjuta.
Övning ger färdighet, tänkte jag. Hahaha..
När det var min tur så fick jag ett gevär med avkapad kolv och pipa.. Wow, den var ju hälften så tung som den jag tränat med!! Jag ropade "ja" och duvan flög iväg, jag lyfte geväret, siktade och tryckte av. Och såg hur duvan pulvriserades där högt uppe i luften. Jag trodde f-n inte mina ögon!!
"Asch, det var bara tur", tänkte jag och skrek "ja" för duva nummer två.. Pulver av den också! Vaa??!! Jag fattade absolut ingenting! Det enda jag visste var att jag bara behövde träffa en till för att klara provet och då blev jag riktigt nervös.. Duvorna 3, 4 och 5 missade jag totalt.. Men sedan skärpte jag till mig och gjorde pulver av den 6:e lerduvan!!
Gissa en som var lycklig efteråt!! :o)
IRL har blivit AFK...
In Real Life betyder ju att man träffas i det verkliga livet.. Men, enligt SPRÅKtidningen, anser många att internet faktiskt är på riktigt, vilket jag på sätt och vis kan hålla med om.
Här chattar man direkt med varandra, via bloggar får man kontakt med någons "verkliga liv".. Jag tror att många kan vara mer sociala och pratsamma via nätet än vid ett möte på ett fik. Men jag tror ju också att en balans av dem bägge är att föredra. Om inte annat så för bakelsens skull!! :o)
Enligt tidningen så är det alltså AFK som gäller fortsättningsvis.. alltså Away From Keyboard!! :o)
PS. SPRÅKtidningen är en suveränt bra och rolig tidning, speciellt för en "ordtok" som jag! DS.
Verifieringar igen...
Oj, här rasslade det till och svar på min fråga anlände.. Då kommer min följdfråga i detta ämne, hahaha..
När ni skriver "spam",
menar ni att det automatiskt plockas bort "skitkommentarer"(att jämföras med "skräppost" i mailen)
eller
är det bara så att alla kommentarer kommer bloggägaren till del men att den personen då väljer att radera vissa av kommentarerna och att dessa alltså inte syns bland inläggskommentarerna??
Öhh, är det någon som fattar vad jag menar?? :o)
Och frågan på varför vissa av orden som man ska skriva av är nästan oläsliga, ja den är fortfarande obesvarad..
Jag litar på er, kära läsare.. I need an answer, för har jag en gång börjat fundera på något då måste jag få ett svar.. annars blir jag tokig!! :o)
Verifiera din kommentar...
Kan någon förklara för mig poängen med att verifiera sina kommentarer på vissa bloggar..
Vad gör det för skillnad om kommentaren skickas direkt eller via en verifiering? Innehållet i kommentaren blir väl inte annorlunda för att den verifieras!!!
Allvarligt, jag fattar inte..
Dessutom undrar jag varför alla dessa ord som man ska skriva av är så svårlästa?
Är poängen att eliminera de synskadade eller??
Men samtidigt så får man ju välja nya ord om man inte kan läsa de första orden.. (vilket förmodligen inte gör någon skillnad för de synskadade!!)
Öhh, vilken poäng är det med det??
Snälla ni, ge mig en bra förklaring.. :o)
Vad gör det för skillnad om kommentaren skickas direkt eller via en verifiering? Innehållet i kommentaren blir väl inte annorlunda för att den verifieras!!!
Allvarligt, jag fattar inte..
Dessutom undrar jag varför alla dessa ord som man ska skriva av är så svårlästa?
Är poängen att eliminera de synskadade eller??
Men samtidigt så får man ju välja nya ord om man inte kan läsa de första orden.. (vilket förmodligen inte gör någon skillnad för de synskadade!!)
Öhh, vilken poäng är det med det??
Snälla ni, ge mig en bra förklaring.. :o)
Men va nu???
Gick och lade mig efter ett i natt och vaknade tjugo över åtta i morse, pigg som en mört!
Va?? Jag fattar ärligt ingenting!
Va?? Jag fattar ärligt ingenting!
Bloglovin´...
Jag upptäckte att jag har två prenumeranter via bloglovin. Öhh, hur kan jag ha det?? Jag har ju sett att vissa har en sån logga på sin blogg men det har ju inte jag.. Seriöst.. jag fattar ingenting..
Men nu sitter jag här med en viktig fråga:
Vilka två underbara personer är det som prenumererar på "mig" via bloglovin?? :o)
http://www.bloglovin.com/blogg/233017/anjocapi
Me like 18100...
Läste bloggaren Knivlisas inlägg om hur hon skrivit till 118 100 för att få svaret på: "Vem är Knivlisa?".. Tänkte att det måste jag testa och skickade iväg frågan "Vem är anjocapi?". Detta var svaret jag fick:
"anjocapi.blogg.se är en svensk blogg som skrivs av en 42-årig Umebo vid namn Pia. Bloggen kretsar kring hennes tankar om familjeliv, populärkultur, böcker mm och beskrivs som synnerligen läsvärd"..
Åhå, det sista var intressant!! Synnerligen läsvärd!! Me like...
"anjocapi.blogg.se är en svensk blogg som skrivs av en 42-årig Umebo vid namn Pia. Bloggen kretsar kring hennes tankar om familjeliv, populärkultur, böcker mm och beskrivs som synnerligen läsvärd"..
Åhå, det sista var intressant!! Synnerligen läsvärd!! Me like...
Livsenergi...
Fick boktidningen Livsenergi häromdagen. Började tänka på när jag vann en resa till Åland. En sorts "andarnas" tripp. En båtlast full av medier och massor av människor som intresserade sig för andlighet och "andra sidan". Det var en häftig upplevelse.
Vi var nio stycken som vunnit resan genom Livsenergi. Vi var alla främlingar för varandra men jag, Lotta och Ewa hittade varandra direkt och höll ihop som de "tre musketörerna" hela resan. Vi fick god mat och dryck och entréer till storseanser med bl a Terry Evans och Benny Rosenqvist. En sak är säker, det fanns många olika energier i rörelse på den båten.. :o)
Tyvärr har jag tappat bort Ewa en smula, men hon betydde mycket för mig det där dygnet på båten. Båda gav de mig en bekräftelse angående det andliga som jag så väl behövde! Ewa har skrivit en bok så kika gärna in på hennes hemsida.
Men kära Lotta har jag fortfarande kontakt med.. Jag tror att vi var systrar i ett tidigare liv! Vi känner inte varandra egentligen, men samtidigt så upplever jag det som om jag känt henne i evigheter! :o)
Ljus och värme!
Vi var nio stycken som vunnit resan genom Livsenergi. Vi var alla främlingar för varandra men jag, Lotta och Ewa hittade varandra direkt och höll ihop som de "tre musketörerna" hela resan. Vi fick god mat och dryck och entréer till storseanser med bl a Terry Evans och Benny Rosenqvist. En sak är säker, det fanns många olika energier i rörelse på den båten.. :o)
Tyvärr har jag tappat bort Ewa en smula, men hon betydde mycket för mig det där dygnet på båten. Båda gav de mig en bekräftelse angående det andliga som jag så väl behövde! Ewa har skrivit en bok så kika gärna in på hennes hemsida.
Men kära Lotta har jag fortfarande kontakt med.. Jag tror att vi var systrar i ett tidigare liv! Vi känner inte varandra egentligen, men samtidigt så upplever jag det som om jag känt henne i evigheter! :o)
Ljus och värme!
Besök á la Gevalia... eller nå´t!!!
Idag hade vi "långväga"(!) besök. Jajamen..Det var två gamla vänner som vi inte träffat på "år och dar".
Nåja, vi har nog stött på varandra på ICA eftersom de faktiskt bara bor två gårdar bort från oss, men så sällan som vi träffas på riktigt kunde man tro att de bor på andra sidan Atlanten eller nå´t!! :o) Så vi hade ett "Gevalia"-moment och det var riktigt trevligt. Det är nog så med goda vänner; man behöver inte träffas varje vecka för att upprätthålla en relation. Men något oftare än en gång om året kanske inte hade varit helt fel!! :o)
Men så tycker jag att det kan vara med barndomsvänner också. Vissa är avpoletterade och andra finns kvar, trots en sporadisk kontakt under åren. Jag tror att det handlar mycket om faser i livet. Ibland växer man "ifrån" varandra för att några år senare "växa samman" igen. Ena stunden har den ena småbarn men inte den andra, i nästa stund har bägge "halvstora" barn.
Man tar olika vägar i livet. Vissa flyttar. Andra stannar kvar. Man har olika intressen som senare kan mynna ut i ett gemensamt intresse och man hittar varandra igen.. Vissa relationer kan jag sakna och där vill jag kanske inte alltid inse att den är förlorad för alltid! Att "ungdomens tid" är förbi och att det är omöjligt att upprätthålla en sådan relation i vuxenlivet.
Jag finns här för mina vänner men numera finns det gränser för hur länge jag ställer upp. Jag vill kunna känna att vännen kommer att finnas här för mig, om och när min svacka infinner sig. Energitjuvar som bara suger musten ur mig och aldrig ger något tillbaka; de avpolleterar jag utan pardon!
Nåja, vi har nog stött på varandra på ICA eftersom de faktiskt bara bor två gårdar bort från oss, men så sällan som vi träffas på riktigt kunde man tro att de bor på andra sidan Atlanten eller nå´t!! :o) Så vi hade ett "Gevalia"-moment och det var riktigt trevligt. Det är nog så med goda vänner; man behöver inte träffas varje vecka för att upprätthålla en relation. Men något oftare än en gång om året kanske inte hade varit helt fel!! :o)
Men så tycker jag att det kan vara med barndomsvänner också. Vissa är avpoletterade och andra finns kvar, trots en sporadisk kontakt under åren. Jag tror att det handlar mycket om faser i livet. Ibland växer man "ifrån" varandra för att några år senare "växa samman" igen. Ena stunden har den ena småbarn men inte den andra, i nästa stund har bägge "halvstora" barn.
Man tar olika vägar i livet. Vissa flyttar. Andra stannar kvar. Man har olika intressen som senare kan mynna ut i ett gemensamt intresse och man hittar varandra igen.. Vissa relationer kan jag sakna och där vill jag kanske inte alltid inse att den är förlorad för alltid! Att "ungdomens tid" är förbi och att det är omöjligt att upprätthålla en sådan relation i vuxenlivet.
Jag finns här för mina vänner men numera finns det gränser för hur länge jag ställer upp. Jag vill kunna känna att vännen kommer att finnas här för mig, om och när min svacka infinner sig. Energitjuvar som bara suger musten ur mig och aldrig ger något tillbaka; de avpolleterar jag utan pardon!
Vänförfrågningar...
Jag klagar ju massor på Face Book, men är trots det inne en gång per dag. Har hittat några gamla vänner där och det är ju kul. Men nu har jag fått några vänförfrågningar som jag inte är ett dugg intresserade av.. När det gäller helt okända så är det ju inga problem att klicka på "ignorera", men det här är känt folk..
Jag vill klicka på "ignorera" men min väluppfostrade sida säger "nej, så kan man väl inte göra".. Vad tycker ni??
______________________________________
Update: De flesta av er tycker att jag ska ignorera.. Ja, det tror jag faktiskt att jag ska göra också! Tack!
Jag vill klicka på "ignorera" men min väluppfostrade sida säger "nej, så kan man väl inte göra".. Vad tycker ni??
______________________________________
Update: De flesta av er tycker att jag ska ignorera.. Ja, det tror jag faktiskt att jag ska göra också! Tack!
Tiden är knapp...
Det finns dagar då tiden inte räcker till för allt man vill göra. Dagen idag var en sådan dag och den här gången fick bloggen stryka på foten (meh, varför heter det så??)..
C U!
Foto: C
C U!
Foto: C
Ett strå till stacken...
Det känns bra att få redovisat att min lilla slant tillsammans med alla andras slantar gjorde verkan:
Småbarnsföräldrar, se hit...
Jag läste ett så fantastiskt kul inlägg hos Ketchup-Mamman.. om sex efter barnafödandet!! Hysteriskt kul!!
Eller kanske inte egentligen!!?? :o)
Att vara tonårsförälder bjuder egentligen bara på ett stort problem! Ungarna lägger ju sig aldrig, vilket ju gör att en annan hinner somna ifrån allt!! :o) Å snälla, föreslå inte mornar... sunkig andedräkt, full blåsa och "gojs" i ögonvråna och håret på ända(det sistnämnda har vi gemensamt med småbarnsföräldrarna!) känns inte direkt upphetsande!! :o)
Eller kanske inte egentligen!!?? :o)
Att vara tonårsförälder bjuder egentligen bara på ett stort problem! Ungarna lägger ju sig aldrig, vilket ju gör att en annan hinner somna ifrån allt!! :o) Å snälla, föreslå inte mornar... sunkig andedräkt, full blåsa och "gojs" i ögonvråna och håret på ända(det sistnämnda har vi gemensamt med småbarnsföräldrarna!) känns inte direkt upphetsande!! :o)
Caroline af Ugglas...
När jag nu då var inne på det här med utstyrslar så passar det ju alldeles utmärkt att skriva om S.T.Ö.V.L.A.R.N.A som Caroline af Ugglas hade på sig.. Trodde först att det var riktiga gummistövlar men utan den karaktäristiska gröna Tretornfärgen.. Såg ju sedan att det inte var det.. Men f-n va likt det var!! Undra om någon någonsin haft gummistövlar på sig i Melodifestivalsammanhang??
Hennes sång var ju helt ok, om jag lyssnade med kudden framför ögonen.. För om jag tittade på henne så blev jag helt fokuserad av hennes ben som åkte upp och ner genom hela låten.. Warum??
Undra om Janis Joplins ande flyttat in i henne??
The original
Caroline af Ugglas
Bild lånad från: Expressen
Hennes sång var ju helt ok, om jag lyssnade med kudden framför ögonen.. För om jag tittade på henne så blev jag helt fokuserad av hennes ben som åkte upp och ner genom hela låten.. Warum??
Undra om Janis Joplins ande flyttat in i henne??
The original
Caroline af Ugglas
Bild lånad från: Expressen
Lilla Amy...
Hon är så söt som socker, lilla Amy Diamond. Så vem hade kunnat tro att hon är snart 17 år? Inte då jag med tanke på hennes klädstil.. Kunde tro att hon var 13 och ett halvt!!
Och tro nu för all del inte att jag vill att hon ska klä sig i urringat eller muskorta kjolar.. nej, men lite mer som en ung kvinna.. Man kan ju jämföra henne med jämnåriga Molly Sandén.. Påklätt men känns mer åldersmässigt rätt..
Foto: Gyllene Skor
Foto: Gyllene Skor
Foto: SVT
Och tro nu för all del inte att jag vill att hon ska klä sig i urringat eller muskorta kjolar.. nej, men lite mer som en ung kvinna.. Man kan ju jämföra henne med jämnåriga Molly Sandén.. Påklätt men känns mer åldersmässigt rätt..
Foto: Gyllene Skor
Foto: Gyllene Skor
Foto: SVT
