Jag njuter av mina "lediga" dagar! Dels för att jag får tid att återhämta mig, dels för att jag får vara ensam! Jag älskar att umgås med andra, men trivs ypperligt i mitt eget sällskap. Kanske beror det på att jag gjort min egen "resa" inom mig själv när jag varit sjukskriven på heltid långa perioder.

Då kom nämligen tankarna, de jobbiga.. "Kommer jag att kunna jobba igen?", "Tänk om mina problem är kroniska?", "Varför har jag blivit som jag blivit?", "Varför reagerar jag så starkt på vissa saker?". "Vilken är min akilleshäl?", "Varför finns jag?", "Duger jag som jag är?", "Lever jag bara för andra?", "Behöver jag andra för att existera?"

Ensamhet kan ju skapa lugn eller "kaos" inombords. Fortfarande kan jag få såna stunder, med "kaos", och då är livet jobbigt.. Men om jag konfronterar "kaoset" och hittar verktygen för att hantera det, ja då kommer lugnet så småningom. Det är en process som tar tid, men samtidigt så är den värd all tid i världen. Det finns bara ett "jag" och det "jaget" måste jag värna om och inte tappa bort! För då är jag förlorad!