Kommentar till "Lever vi liv efter liv?"...
Lever vi liv efter liv???
Ja, jag tror verkligen att vi lever liv efter liv här på jorden. Jag vet inte om det är så, men jag har valt att tro att det är på det viset. Endast döden kan bevisa om jag har rätt eller fel!
Jag tror att jag dog under isen i ett av mina liv. Jag har, ända sedan jag var litet barn, varit rädd för isen på sjöar, älvar och hav. Min rädsla är också väldigt specifik. Min fasa är nämligen att jag ska hamna under isen, kunna stå på botten och ha vatten upp till halsen, men inte kunna ta mig upp eftersom det är en kompakt is ovanför mig.
Jag har frågat mina föräldrar och andra släktingar om jag någonsin ramlat i en vak eller dylikt, men det har jag inte. Och jag tror nog att alla skulle ha kommit ihåg en sådan sak om det verkligen hade hänt. Så var kommer denna rädsla ifrån?
En annan sak som jag också förundras över är mitt enorma intresse av att läsa böcker skrivna av överlevare från koncentrationslägren. Startskottet var Anne Franks dagbok, som jag läste i mina tidiga tonår, och efter det har jag läst otaliga böcker skrivna av både kända och okända överlevare. För några år sedan var det en kvinna som gjorde reikkihealing på mig och hon sa plötsligt att hon såg mig stå i ett led framför ett koncentrationsläger.
Betyder det här något? Är det bara tillfälligheter eller var det verkligen på det sättet som ett av mina liv ändades? Återigen, jag vet vad jag tror, men jag respekterar andra som vill vifta bort det som "humbug".
Jag är inte rädd för döden; däremot är jag rädd för hur jag kommer att dö. Ingen vill väl dö i plågor utan alla vill vi nog bara somna in, lugnt och stilla, när det är dags. Självklart vill jag också att den dagen ska dröja länge för jag vill vara kvar här, i detta livet, en lång tid framöver!
Jag har ju också haft kontakt med flera på "andra sidan", bl a min kära pappa. Det har gjort mig än mer förvissad om att jag inte behöver vara rädd för döden. Min tro är att jag ändå kan se mina barn och andra nära och kära. Att jag kanske kan bli någons skyddsängel tills det är dags för ytterligare ett liv här på jorden. Det känns betydligt bättre att tro på detta än att bara tänka sig att jag bara blir nedgrävd och that's it liksom!
Ytterligare en sak som övertygar mig om att vi lever liv efter liv är möten med andra människor. Det har funnits tillfällen, ganska sällsynta, när jag mött en okänd människa och jag instinktivt känt "dig tycker jag inte om!". Vid de flesta tillfällena har det dock varit den totala motsatsen då jag istället kunnat känna att "åh, dig gillar jag verkligen". Hur kommer det sig? Ingen av dessa personer har betett sig på något speciellt sätt, men den negativa eller positiva känslan kom direkt vid första ögonkastet.
Är det tillfälligheter eller kan det vara personer som vi haft en dålig respektive bra relation till i ett tidigare liv?
Är det därifrån "kärlek vid första ögonkastet" kommer? :o)
Har någon av er förresten upplevt déjà vu? Då ni känner att den nuvarande "situationen" har ni redan upplevt en gång tidigare? Att ni är på en speciell plats för första gången, men plötsligt vet att ni varit där tidigare? Sådana upplevelser tycker jag är märkliga.. och intressanta! :o)
Jag tror också på karma. Om dina handlingar, ord och tankar är goda; då får du gott. Motsatsen kan ni ju räkna ut själva.
Jag vet inte om det jag skrivit om stämmer; jag är ingen vetenskap. Däremot tror jag och är därför en troende människa som valt ut specifika goda saker ur olika religioner att tro på. Jag växte upp med Svenska kyrkans tro och när jag konfirmerade mig så hade vi en präst som bara mässade om "synder, straff och helvetet". Jag minns att jag, 13-14 år gammal, satt där och tänkte: "Sådär är i allafall inte min Gud". När jag blev äldre så förstod jag att alla präster inte fokuserar på samma saker som min konfirmandpräst!
I 25-årsåldern läste jag boken "Samtal med Gud" av Neale Donald Walsch och den var verkligen bra. Precis så, som det beskrivs i boken, hade jag uppfattat Gud. En gudomlighet som ger oss verktyg och det är upp till oss hur vi vill förvalta dessa verktyg.
Min tro idag är nog en blandning av kristendom, buddism, spiritualism och en stor dos sunt förnuft! Jag kan se hur ni skeptiker höjer ögonbrynen och tänker: "inte har jag då läst något som visar på sunt förnuft i det här inlägget!!", men faktum är att jag kan tvivla och kräva bevis i olika situationer och frågor. Det gäller speciellt i kontakten med "andra sidan".
Det finns så många "sökare" därute som hittar en viss "gren" i det här trädet som kallas TRO och som sedan litar blint på allt som sägs. De frågasätter inte, de argumenterar inte, de känner inte efter om detta verkligen är det rätta. Det tror jag kan vara farligt och kan göra att man kanske hamnar i sektliknande organisationer, som kan vara fruktansvärt svåra att ta sig ur.
Är du troende?
Andra sidan...
En annan upplevelse som jag var med om var när jag fick kontakt med min farfar. En man som jag aldrig hann träffa; han dog innan jag föddes!
Min mamma hade hittat en hyvel som farfar gjort och som han ristat in sitt namn på. Min vän C tog i hyveln och fick fram massor av saker; saker som jag inte kunde bekräfta utan var tvungen att kolla med mamma om det stämde, vilket det gjorde. Men en del saker hade hon inte koll på och jag har inte riktigt kommit mig för att prata med faster om de sakerna.
Det roligaste var att C sa att han ofta upprepade ett talesätt och att hon förstod vad han menade men kunde för sitt liv inte upprepa det. Hon förstod honom samtidigt som det lät som ett annat språk. Jag frågade om det var finska, men C sa: "Jag fattar väl inte finska heller!!" Min mamma berättade efteråt att han ibland pratade
Överkalix-mål!! Inte konstigt att C inte kunde upprepa vad han sa! Det är ju knappt så jag förstår den dialekten! ;o)
Strax efter den kontakten hamnade jag i en situation då jag var tvungen att försvara mig i en viss sak. På morgonen, innan mötet, bad jag både pappa och farfar om stöd. En av mina vänner, som var med på mötet, berättade efteråt att hon sett något kring mig. Det såg ut som på sommaren när luften liksom dallrar ovanför den heta asfalten. Hon tyckte det var jättekonstigt och kände sig lite orolig över att berätta för mig, var lite rädd över att jag skulle tycka hon var knäpp! :o)
Jag förstod ingenting, men berättade i allafall för C vad vännen sagt och det var tydligen farfar som lagt ett beskydd över mig eftersom jag behövde det. Jag minns att jag kände mig stark den dagen och väldigt säker över mina åsikter. Jag kände mig trygg.
Det här kan säkert tyckas konstigt för många. Blahablaha, säger en del. Ja, det får de gärna säga för det är upp till var och en vad man vill tro på. Jag tror på en Gudomlighet i oss alla. Jag tror på en makt som ger oss redskap, men det är upp till oss hur vi använder dem! På rätt sätt.. eller fel!
Dessutom tror jag på ett liv både före och efter mitt nuvarande liv. Svammel, säger vissa. Jaa, det är möjligt men om jag kan välja vad jag vill tro på.. varför skulle jag då välja att så småningom bara dö och bli nedgrävd.. när jag istället kan välja att tro på ett liv efter döden. Jag tror också på karma. "Gör gott och du får gott". "Gör ont" och det slår tillbaka, om inte i detta liv så i nästa.
Ingen kan säga till mig att min tro är fel! Det är det ju ingen som vet.. Ja, om vi bortser från dem vi fått kontakt med på Andra sidan förståss!! ;o)
________________
Från och med ikväll är jag ledig i en dryg vecka. Jag ska ut på snöjakt i Norrbottens inland. Jag hoppas dessutom kunna skrämma fram några minusgrader också. Rapporter från Lappland kommer. Ta hand om er!! Kram!
Thai-massage...
Johanna fick ett par enorma byxor(!) plus en t-shirt att ta på sig och blev tryckmasserad ovanpå kläderna. Jag sa till "min" massör att nu har jag bara trosor på mig. Var det rätt så? "Trosor?", undrade massören. Då insåg jag att han inte hade lärt sig den kvinnliga motsvarigheten till kalsonger!! ;o) Då ändrade jag frågan till: "..behålla kalsongerna?" och fick svaret: "ja"!
Nåja, med en handduk runt min bleka lekamen(och trosor på!!!) så lade jag mig ner på madrassen. Johanna låg på madrassen bredvid. Det var också jättemysigt, att liksom få massage tillsammans, mor och dotter!
Jag var ju inbokad på oljemassage och jag lovar att det gick nog åt en liter olja under den timmen!! :o) Min manlige massör(dottern fick den kvinnliga, själv är jag inte så brydd!) var verkligen finkänslig och såg hela tiden till att handduken låg över vissa strategiska ställen!!! :o)
Så, thai-massage kan jag verkligen rekommendera! Men.. att vara tillfälligt otrogen mot "min" massör är väl ok, men jag tänker absolut inte göra slut med henne för en thailändares skull! ;o)
Nyckelns gåta, del II...
Du som inte har läst del I bör läsa om min pappas död här och om nyckeln här för annars tror jag inte att du hänger med särskilt bra.
Då detta utspelar sig är jag hemma helt sjukskriven pga min hand. Barnen är på skolan så jag är ensam hemma med hunden. Pratade med min vän C, då vi stod på varsin bro och rökte. Plötsligt kom jag ihåg den, Nyckeln. Jag frågade C om vi kunde testa hennes krafter, om hon kunde få kontakt med min pappa genom att hålla i nyckeln.. C är ju min lilla "gårdshäxa"! :o)
Sagt och gjort, jag hämtade nyckeln och gick hem till henne. Det må tilläggas att hon aldrig träffat min pappa och inte visste nämnvärt mycket om honom. Hon hade inte ens hört talas om denna nyckel förut.
Vi satte oss i vardagsrummet, jag lite snett bakom henne. Det var medvetet då jag inte ville att hon skulle kunna se på mig om det hon sa stämde eller inte.. Men det hade jag inte behövt för hon satt och blundade hela tiden.. Vi satt tyst en lång stund och sedan sa hon plötsligt:
"Det är så konstigt, för jag ser en gammal affär, men det märkliga är att det står en bil där. Jag förstår inte riktigt".
Jeeez, att jag inte föll ur fåtöljen av chock. Kunde det bli mer klockrent.. Sedan kommer det beskrivningar på människor som jag ganska enkelt kunde förstå var min farmor och pappas bästa vän.
Sen kom nästa chock, då C sa så här: "Han gör något med håret, flera gånger om dagen. Han drar fingrarna genom sitt hår, ungefär som när man sätter i brylkräm". När jag såg henne dra handen genom håret fick jag "ståpäls", som Gunde Svan sa en gång. Det var som att se min pappas rörelse men i C:s skepnad! Det var lite spooky!
Min pappa hade nämligen en lock, eller "våg", i håret och den höll han på plats genom att blöta sina händer och dra dessa genom "vågen". Detta gjorde han otaliga gånger om dagen. När han var yngre hölls troligen "vågen" på plats av brylkräm, som var vanligt då. På senare år använde han vanlig hårmousse! :o) Det var den här upplysningen som verkligen övertygade mig om att vi faktiskt hade kontakt med pappa!
Efter lite andra upplysningar så kommer då den tredje klockrena saken. Hon säger då att "Jan.. nånting... han ska vara rädd om sin hälsa och uppsöka läkare för sitt ben". Jag fattade ingenting! Men efteråt när jag ringde upp min brorsa för att berätta det här för honom så blev han först tyst och sedan frågade han: "Vilken tid var du hos henne?" Jag svarade honom att det nog var mitt på dagen.. Då berättade han för mig att han några dagar innan ramlat från en byggställning och gjort illa sig i benet och hade varit hos läkaren vid 14-tiden samma dag som jag varit hos C!!
Dessutom heter han Jan i andranamn!!
Det sista C berättar är att min pappa vill få fram något positivt med en t-shirt. Han hade visat bilden av t-shirten flera gånger under hennes "läsning" men hon hade inte förstått vad han menade. Så hon säger så här: "han visar mig en t-shirt, det är något positivt, men jag fattar inte vad han menar. Fattar du?".. Jaaa, jag förstod precis och blev jätteglad över att han också verkade glad. Vi begravde nämligen pappa klädd i bland annat hans favorit t-shirt med ett tryck av en älg mitt på bröstet.
Den här "läsningen" övertygade mig om att det inte finns någon död. Att det finns en möjlighet att ändå finnas kvar, även om det inte är i fysisk form. Det fanns delar i det hon berättade som kunde gällt min pappa likväl en halv miljon andra människor, självklart.
Men det som övertygade mig var de saker jag nyss beskrivit.. Det var saker som hon absolut inte kunnat få reda på i förväg, vare sig av mig eller någon annan. Alla väljer ju vad den vill tro på. Det här är min tro och det känns rätt!
Hakan vid knäna!!!
Idag ringde telefonen och en man i luren säger sig vara intresserad av vårt löpband! Yippie!! Han kom nyss och jag frågade om det hade varit svårt att hitta till oss. Gissa vad han svarade då? Jo...
"Nä, det var inte svårt för jag jobbar som brevbärare så jag hittar rätt bra på det här området..."
Åh my God, säger jag bara..
Är jag synsk utan att veta om det?
Eller har snubben läst min blogg och tänkt "henne ska jag hjälpa genom att befria henne från löpbandet, bara för att hon skrev så vackert om mitt yrke"?
PS. Han prutade inte ens på priset! Vilken hjälte! DS
Hjärtklappning...
"Jag inbillar mig", sa jag till mig själv och fortsatte mitt idoga arbete att läsa mina favvo-bloggar.. Då gnisslar det till igen! Och igen! Det lät precis som när någon sitter på stolen och vrider sig lite på den..
Då blev jag riktigt rädd! Ropade på min stora, farliga vakthund(moahahahaha..) som fick gå före mig uppför trappan.. Jag älskar min vovve, men är mer rädd om mitt eget skinn!! :o)
Kollade hela övervåningen men hittade naturligtvis ingenting.. Så nu vill jag veta, vem är här på besök??
Nyckelns gåta, del I...
Hemma i min barndomsby fanns en gång en affär. Den låg på den gård som jag växte upp på. Men jag var så liten när den stängdes att jag inte minns den. I allafall så tömdes den på allt, i princip bara väggar och tak fanns kvar, och pappa började använda byggnaden som garage istället. Ingången var på ena kortsidan och på långsidan fanns en dörr som ledde in till en liten farstu. Därinne fanns det ytterligare en dörr igenom vilken man kom in i affären/garaget. Min pappa låste och spikade igen den för nästan 45 år sedan!
Den lilla farstun var byggd så att för att kunna se vad som fanns bakom dörren så måste man gå in och sedan stänga efter sig. I det här utrymmet har det, så länge jag minns, hängt blåställ, olje- och regnrockar och här hade vi alltid hundarnas torrfoder. Där fanns också en stege så man kunde ta sig upp på vinden..
Min pappa var en sådan som sparade mycket. Han sa ofta "det jag har inte har, är inte värt att ha".. Och många gånger stämde det.. vad du än sökte så nog hade pappa det! Min mamma däremot är en "röjare" av stora mått.
Min pappa dog sommaren 1998 och tiden efteråt var som att gå i sirap! I början av hösten fick jag plötsligt en fix idé. Det fanns en nyckel som jag skulle ha. Jag visste precis hur den skulle se ut. Det skulle vara en stor järnnyckel, ni vet en sådan som man kan köra in hela handen i när man ska vrida runt den i nyckelhålet. Jag ringde min mamma och sa "jag vet att pappa har sparat en nyckel någonstans".. Min mamma skakade på huvudet åt min idé men letade i alla uthus och garage, men ingenstans fanns någon nyckel att finna. Men jag fortsatte tjata på henne.. Hittade själv en järnnyckel på loppis men lade tillbaka den för jag kände "det är inte den här jag ska ha".
Så plötsligt i februari händer något mycket underligt. Det är snöoväder ute och mamma gick ut för att ge hundarna mat. Hon tar sig in i den lilla farstun och plötsligt hör hon någon som säger: "Nu är det dags".. (Min mamma hade, efter pappas död, försökt rensa bort lite blåställ och annat, men varje gång hade hon hört pappa säga, precis som han gjort när han levde, "Låt dem hänga kvar"..)
Så min mamma började slänga ut blåställ och oljerockar, rätt ut i snöstormen! Och sedan lutar hon sig långt in, bakom dörren, för att se om det fanns något annat som skulle kastas. Gissa vad hon ser då? Gömd bakom en bjälke hänger.. en nyckel! En stor järnnyckel! Som hade hängt där i över 40 år utan att någon hittat den!
När jag sedan fick nyckeln i min hand så kände jag bara "Yes, det är den här jag väntat på!". Det var mäktigt och jag får gåshud nu när jag skriver om det. Jag visste att pappa sett till att jag fick nyckeln för vidare kontakt med honom, men just då visste jag inte hur den kontakten skulle tas..
To be continued...
Gårdagskvällen...
Mina vänner kom och det både skratt och tårar under kvällen! Det dök upp personer från andra sidan och jag tror nog att många av vännerna åkte hem med en del att fundera på.. Men jag hoppas att de känner att det var en bra kväll med nya upplevelser.
Andra sidan...
Skräcknatten...
Det var en höstkväll och det närmade sig midnatt. Mamma arbetade natt, pappa var på älgjakt och tillbringade natten i jaktkojan. Jag var 13 år.. Inget att oja sig över, jag var cool och hade inga problem alls att vara ensam hemma.. Ni minns, det är långt mellan gatlyktorna i byn och ännu längre mellan grannarna.. Ute var det inte stjärnklart utan dimmigt och alldeles svart!
Jag satt och såg på Rosemarys baby(av alla jäk-a filmer!!) när det plötsligt BRAKADE till i ena fönstret i vardagsrummet. Jag fick nästan en hjärtinfarkt och släckte tv:n och lamporna i en svepande rörelse och kastade mig under täcket i mina föräldrars sovrum och tänkte: "Nu får de komma och ta mig".. Minuterna gick och ingen kom.. Vad gör jag då? Jo...
jag kliver upp, tar förskäraren från kökslådan, går ut på bron och låser ytterdörren efter mig.. Jag tänkte som så att eftersom jag måste runda knuten så kanske "galningen" smiter in och då måste jag ju leta igenom hela huset, från källaren upp till vinden, när jag kommer in igen..
Jag står med förskäraren vid knuten.. lyssnar och spejar ut i mörkret.. kastar mig sedan runt hörnet med kniven framför mig.. ingen där! (är ju ofantligt tacksam över att mina kompisar inte kommit på idén att skrämma mig för då hade jag nog stuckit ihjäl dem!) Nej, istället hittade jag fjädrar på marken nedanför fönstret och förstår då att det är en uggla som brakat in i fönstret.. Jaha, tänkte jag, gick tillbaka och låste upp dörren, satte ner kniven i lådan, slog på tv:n och fortsatte kolla Rosemarys baby!!! :o)
Hade detta hänt idag så hade jag nog suttit i ett hörn och skakat.. aldrig i livet att jag hade gått ut!!!
Det finns ingen död...
... bara ett liv efter detta! Japp, jag är rätt övertygad om att det är så och ingen kan faktiskt överbevisa mig!
När min pappa dog så undrade min ena dotter, då fem år, om det fanns affärer i himlen. "Varför undrar du det?", undrade jag. "Jo, för moffa tyckte så mycket om lakritskola, så jag hoppas att han kan köpa lite där". Är det inte en underbar attityd och approach till döden, så säg.. Dessutom fanns, enligt henne, inte moffa i någon grav utan graven hade bara ett syfte, att ha någonstans att sätta blommor och ljus på!!
Min pappa dog alldeles för tidigt.. Men jag är inte ledsen över att han dog. Jag är ledsen över att han blev sjuk!! För hade han inte blivit sjuk, så hade han heller inte behövt dö!
Vi tog helt själva hand om pappa hemma i åtta veckor. Eftersom det inte fanns något hopp om tillfrisknande, så bestämde vi(mamma och vi syskon) att han skulle komma hem. Pappa hatade sjukhus och så länge vi klarade av det skulle vi behålla honom hemma. Det var tungt.. riktigt tungt, både fysiskt och psykiskt. Han var sängliggande hela tiden men vi lyckades hålla liggsåren borta.. vilket jag, så här i efterhand, har förstått var rätt imponerande.
Efter några veckor fick han blod i urinen och jag ringde till akuten. Fick prata med en överläkare som sa till mig att ringa ambulans och åka in till sjukhuset. "Nej", sa jag, "skriv bara ut ett penicillin som täcker det mesta".. Överläkaren propsade på att vi skulle åka in med pappa.. Då blev jag arg och sa "skriv ut ett jävla recept nu. Pappa har kommit hem för att dö och det ska han få göra oxå". Fattar fortfarande inte varifrån jag fick den styrkan ifrån, men troligen var det av omsorg om pappa.. Kan tillägga att vi fick ett recept!!!
Eftersom det var sommar så var många nära och kära lediga och jag och mina bröder delade på "anhörigdagarna" så vi kunde ta hand om pappa tillsammans med mamma. Mina flickor var med hela tiden och sprang ut och in till moffa med allt från blommor till små mörtar som de fångat i sjön. Hade han istället legat på sjukhus så hade mamma troligen suttit där på en hård stol hela dagarna och vi hade kommit på besök en halvtimme två gånger per dag.. Men istället fanns alltid någon av oss hos honom, dygnet runt.. Vi berättade vad som hänt i byn, vi läste högt ur tidningen, vi rakade honom och många stunder satt vi bara och höll honom i handen..
Han dog lugnt och stilla en lördag kväll; jag och mamma satt bredvid honom. Vi samlades, alla barn och barnbarn och andra släktingar.. Vi gjorde honom i ordning själva och han låg därhemma hela natten. Dagen efter kom begravningsbyrån med kistan som vi ställde mitt på köksgolvet. Vi lyfte själva ner honom i kistan och han fick med en egen kudde. På sig hade han verkligen INTE kostym och slips(det var det andra som pappa hatade!!) utan vi hade bl a klätt honom i hans favorit t-shirt som hade en stor älg tryckt mitt på bröstet! Flickorna lade ner varsitt mjukisdjur och varsin teckning. Vi sjöng några sånger och sedan fick representanten från begravningsbyrån låsa igen kistan. Hon berättade senare att hon aldrig varit med om något liknande; otroligt vackert tyckte hon att det varit! För oss kändes det också bra; det var bara vi som rört vid pappa och den här ceremonin gjorde att begravningen en vecka senare kändes betydligt lättare.. vi hade ju redan sagt adjö! Och på återseende!
Vad jag vill säga med min berättelse är att man inte ska vara så rädd för döden. Självklart vill vi inte att någon av våra närmaste ska dö, men när döden närmar sig utan hopp om förbättring; ha inte så bråttom. Det går att göra väldigt mycket själv och på så vis göra den sista tiden mera uthärdlig. Jag vet att det bl a finns avancerad hemsjukvård med sköterskor som gör hembesök och hjälper den anhörige. Kommer döden snabbt, t ex genom en hjärtinfarkt och det sker i hemmet; då finns det ingen anledning att skynda sig till sjukhuset. Ta vara på möjligheten att, med de närmaste, ha en fin liten minnesstund hemma istället!
Mina barn har sett sin älskade moffa död. Jag vet att många kan förfasas över detta och många anser att barn inte bör vara med på begravningar heller. Jag är av motsatt åsikt för livet är fullt av separationer. Bättre att försöka förklara vad som hänt och varför alla är så ledsna än att de ska fundera över varför stämningen i rummet känns konstig eller varför "någon" plötsligt gått upp i rök! Självklart önskar jag att deras första separation hade varit från en hamster eller en guldfisk, men så blev det alltså inte..
Njut idag! Gläds idag! Lev idag!
Taizé II
Tekopp och oljelampa, ljus på fat och skål.
Det vackra Taizékorset som ser ut som en duva!
I ljus och värme!!
Bilder från Taizé...
Foto från färjan från Trelleborg
Isberg(?) i sikte... :o)
Cluny, ettt litet samhälle strax utanför Taizé
Någon som vet vad detta är för ett sorts träd? Le Kamoflage, kanske?? :o)
Plats 42, tältet.. Nåja, åker jag dit vill jag nog bo i logement med riktiga sängar.. Men dottern var nöjd med campingsängen vi köpte till henne..
Kyrkan i Taizé med plats för 5 500 människor(men då sitter alla tätt, tätt bredvid varandra...
Oyak.. Kiosken, samlingsplatsen...
Å så den goda maten... för C blev det vegetariskt!! Med tanke på att hon hemma aldrig stoppar i sig så mycket som en gurkbit fattar jag inte att hon överlevde!! :o) Lite sur är hon över att den dagen som hon bestämde sig för att bli "vegetarian för en vecka" serverades det chicken nuggets istället för sega köttbitar!!! Typiskt!! :o)
Omgivningarna....
Bröderna lever endast på sin keramikförsäljning
Otroligt vackra föremål! Eller hur?
Någongång i livet (helst nästa år!!) vill jag åka till Taizé. Vem vill följa med? Kanske du P, då blir det din andra... nej just det, tredje gång!! :o)
Möte med andra sidan...
För mig är det enkelt vad jag ska välja att tro på.. hellre tror jag att jag efter min död kan "vara kvar" och se mina barn och barnbarn, kanske bli en skyddsängel för dem, än att tro att jag bara blir nedgrävd och allt är slut!! Inget kan ju bevisas förrän den dagen det sker och jag ber för att det ska dröja länge, länge... Trots att jag är nyfiken :o)
Har i veckan testat på en reading med ett välkänt medium, Jörgen Gustavsson(känd från Det okända bl a). Men, jag blev besviken. Han började med att säga "det verkar inte komma någon" och jag tänkte "och...??".. Ska jag betala dig en massa pengar för det?? Han verkade väldigt blasé och trött.. Jag tror, precis som C säger, att börjar du göra stor profit på din förmåga då blir förmågan sämre... Hans beskrivning av personerna som kom var otydliga... förutom morfar som han beskrev på pricken med både utseende och yrke och personlighet..
Det blev betydligt bättre då han la ut Tarotkorten... då prickade han in, framför allt, mitt privata liv läskigt väl!!
Men summa summarum, varför ska jag söka mig någon annanstans för att få kontakt med andra sidan, när jag har tio meter till min vän C??!!
