Läste nyss ett inlägg hos Coolbettan om hur hon skjutit mot lerduvor och även fått lov att hantera en Magnum44-revolver. Hon och Clintan, hur coolt är inte det!! ;o)

Men osökt kom jag att tänka på då jag själv skulle ta jägarexamen. Jag hade tränat lerduveskyttet hos en arbetskompis till maken. Där hade jag skjutit säkert 200 skott och bara lyckats träffa sex lerduvor!! I flera veckor såg jag ut som ett vandrande blåmärke i färgerna grönt, gult och blått och detta enorma "blåmärke" var lokaliserat till området kring höger axel!! Grejen var att man enligt reglerna var tvungen att ha geväret i höfthöjd innan man fick lyfta upp det mot axeln, sikta och skjuta. Jag kan meddela att jag väldigt sällan fick upp geväret på rätt ställe mot axeln, därav missfärgningen!! :o)

Man kan ju säga så här att oddsen nog var ofantligt låga inför uppskjutningen. Att jag skulle lyckas träffa tre av sex lerduvor; den chansen var s a s obefintlig!! Dagen för uppskjutningen kom och jag var, av ovanstående anledning, inte ett dugg nervös. Jag visste ju att jag skulle missa alla sex duvorna, men ville ändå skjuta.
Övning ger färdighet, tänkte jag. Hahaha..

När det var min tur så fick jag ett gevär med avkapad kolv och pipa.. Wow, den var ju hälften så tung som den jag tränat med!! Jag ropade "ja" och duvan flög iväg, jag lyfte geväret, siktade och tryckte av. Och såg hur duvan pulvriserades där högt uppe i luften. Jag trodde f-n inte mina ögon!!

"Asch, det var bara tur", tänkte jag och skrek "ja" för duva nummer två.. Pulver av den också! Vaa??!! Jag fattade absolut ingenting! Det enda jag visste var att jag bara behövde träffa en till för att klara provet och då blev jag riktigt nervös.. Duvorna 3, 4 och 5 missade jag totalt.. Men sedan skärpte jag till mig och gjorde pulver av den 6:e lerduvan!!
Gissa en som var lycklig efteråt!! :o)