En ledsen röst...

Oj oj oj, vilken soppa. Vilken smärta.



Jag hoppas att hon reder ut det och får den hjälp hon behöver.

Jag lider verkligen med henne.

Jag hoppas att hon hittar vägen upp snart!



sv: Just ja, du hade två stycken! Du får hälsa grattis till dem bägge :D

Jag har nog aldirg kunnat hålla käften när jag mått dåligt, jag är en pratkvarn även då. Jag delar gärna med mig om jag tro att det kanske kan hjälpa någon annan. Och jag vet att det kommer en dag då hon vaknar och tänker på nått helt annat än sin fd.



Hon kommer att reda sig trotts att det just nu inte finns något ljus alls. Det bästa för mig var att jag fick prata av mig, jag hade några vänner som jag plågade med mitt. De lyssnade, kommenterade nångång men lyssnade mest. Det höll en uppe. Men det är inte alla som vill eller kan prata heller. Men idag finns som du säger sms o allt möjligt man kan hålla kontakten med.



jag kollar in där då och då för att se hur hon mår. Hoppas att det kommer en vändning även en liten snart. Det här är oxå i faser.

Först dyrkar man, det finns inget fel på den andre, felet är bara mitt. Man är praktisk och gör upp alla papper, risken är här att man ger bort allt man har och ångrar sig sen.

Sen börjar upptäcka fasen- Man kommer på att den andre oxå hade fel inte bara jag. Man börjar lite se varför man själv betett sig (sagt) som man gjort. Det beror ju inte bara på att man e helt blåst själv eller hur.

Sen börjar ilskan vakna, man kan bli hämnd lysten. Man börjar lite se att fan vad korkad jag var, varför gjorde jag så när jag gav bort huset eller nått liknande.

Efter detta börjar man hitta sig själv, börjar ta hand om sig själv, börjar reda ut vad som hänt. Livet börjar återvända. Man söker kanske hjälp för att komma vidare, det gjorde jag för barnens skull.



För mig tog dessa tre första faser runt ett halv år, jag gled in och ut i dom. När jag kommit en bit i nästa fas, hände det nått så jag gled ner igen men kom upp tillbaka efter någon dag.



Det tar tid, det gör det man har tankar om varför händer det mig, hur kunde han lämna mig?? Man känner sig satt på soptippen, man är förnedrad, sårad. Men jag ranskakade mig mycket under denna tid. Jag hittade en hel del jag inte gillade hos mig själv. Mitt fd sa oxå till mig att jag kunde låta käften gå för mycket och att jag var elak. Det kunde jag vara, jag har humör och det blixtrar en hel del. Men då gjorde jag om, jag gjorde om de sidor jag inte gillade, fick ett nytt tankesätt. Jag städade i min personlighet och i mitt huvud. Och idag är jag en mycket bättre person än jag var då.



Utav ont föds något gott



Kram på dig

Jag vet inte vad, vem eller varför, men jag har varit på botten! Just när det känslomässigt är som värst så omvandlar jag mig rent fysisk till en zombie, jag uträttar det jag aboslut måste göra rent mekanisk och sen låter jag hjärnan få hålla på "där inne" ändå. Tror det är viktigt att göra saker även om man inte känner sig närvarande för när det äntligen börjar släppa så släpper det fortare som man redan är i aktivitet.



Skickar goda tankar... :)