Sorg...
Är det möjligt att sörja utan att gråta ohejdat, hela tiden?? *läses med ironi* (Dessutom fotade hon inte på själva begravningen, där förmodligen rätt många tårar rann)
Det finns många som inte kan gråta överhuvudtaget, men nog tror jag de sörjer i allafall. Sedan är det tyvärr så att en begravning ofta blir en form av släktträff också. Släktingarna finns kanske på olika ställen i landet och träffas inte alltför ofta. Då är det inte konstigt om det blir samtal om än det ena, än det andra och kanske är det så att det man skrattar åt är ett roligt minne där den avlidne är inkluderad. Det kan väl inte vara förbjudet?!
När min pappa begravdes satt nog de flesta av oss och smålog flera gånger under själva begravningsakten. Prästen kände nämligen min pappa sedan många, många år och berättade personliga minnen av honom; många av dessa anekdoter fick oss att le och må så bra som vi kunde i allt det sorgliga.
Jag tycker att man ska försöka att celebrera det liv människan levt, särskilt när det gäller en äldre människa. Det är självklart sorgligt, tragiskt och man fylls med stor saknad.. men det är så viktigt att minnas tiden innan själva dödsdagen. Min pappa dog alldeles för tidigt; vi borde ha fått massor av fler år tillsammans. Framför allt så skulle jag önska att mina flickor fått ha sin Moffa kvar. Men precis som Egoinas farfar var min pappa hemskt sjuk(obotligt) och det var en lättnad att han fick somna in innan smärtorna blev för plågsamma. Jag har alltid sagt "jag är inte ledsen över att min pappa dog, jag är ledsen över att han blev sjuk"! Jag hoppas att ni förstår hur jag menar!
Han finns i mitt hjärta och när vi pratar om honom, när jag ser vår nyckel på väggen härhemma, bläddrar i fotoalbumen, ser något med en älg på(han gillade verkligen älgar!) eller ser en tumstock(han hade en trasig som han skarvat så den visade 10 cm för lite!!) så minns jag tillbaka. På så sätt hålls minnet av honom levande!
Alla är vi unika, både som människor och hur vi tacklar vår sorg. För den sörjande människan ska man ska bara finnas till hands, som den medmänniska vi alla är tänkta att vara!
Ta vara på varandra!
Helt rätt! Jag fick allsköns bilder i huvudet under min pappas begravning och prästen vi hade var helskum (det blev sista jordfästningen han fick göra efter våra klagomål), så jag hade stundtals fullt sjå att inte explodera i gapskratt.
Sedan så blir det ju en viss lättnad efter ceremonin, så man blir nog litet uppåt efteråt och det har nu inget att göra med om man sörjer eller inte.
I vår kultur verkar det vara förbjudet att le på en begravning, eller skratta för den delen. Eller, kanske inte förbjudet, men opassande. Så är det inte på andra ställen i världen. Där har man begravningar mer för att hylla den döda och glädjas åt alla roliga minnen. Det är klart att det är sorgligt att personen dött, särskilt om den dog för ung, men det finns oftast mycket att glädjas åt också.
När min pappa dog, vid 52 års ålder, var det förstås otroligt sorgligt eftersom han var så ung, men då han hade obotlig cancer var det samtidigt en lättnad.
Begravningar blir ju också släktträffar, vilket kan vara mycket trevligt.
Jag brukar ibland (vid samtal om begravningar) associera till filmen "Fyra bröllop och en begravning". På den begravningen är det inte många som är sorgsna utan snarare tvärtom...
Ja, jag förstår precis vad du menar för så var det under mammas begravning!! Sorg för att hon inte fanns bland oss men också lättnad för att hon fick sluta innan det blev för plågsamt!!
Sen kan jag undra vem som har rätt att bestämma hur vi ska föra oss under en begravning????
Håller med dig! Alla måste få lov att hantera sorg på sitt sätt. På min begravning får folk gärna dansa, skratta, applådera och le om det är MED mig och inte MOT mig!! :)
