Att lyssna...
Vi var ett gäng kvinnor i olika åldrar och med olika krämpor, men alla var helt eller delvis sjukskrivna. Vi gjorde många olika övningar och t ex en var att välja ut varsitt foto(av ett 30-tal olika) och försöka beskriva sig själv genom det. Det var väldigt intressant att lyssna på de andras beskrivningar av sig själva och riktigt klurigt att själv beskriva sig genom det.
En annan övning var att sitta i en grupp om sex personer och i fem minuter berätta om sitt liv, från var man föddes till där man är idag. Utan att någon av de andra fick nicka, humma eller prata överhuvudtaget. Som lyssnare var det nog svårt att inte kläcka ur sig "jag förstår", "hur menar du?", "så tråkigt!", men det klarade vi.. (Alla hade vi nog bitit oss i läppen både en och två gånger!!)
Det som däremot var skitsvårt var att inte nicka medkännande när personen t ex berättade något tråkigt, att inte få ge feedback utan att bara lyssna och ta in. När jag själv skulle berätta om mitt liv så var det faktiskt skitjobbigt den första minuten; man är ju så van att få den där feedbacken, ögonkontakt, den där lilla nicken eller mm:andet. Men en bit in på den andra minuten så lossnade allt och det var väldigt skönt att få prata till punkt. Fem minuter är rätt lång tid när man får tala helt ostört.
En kvinna grät faktiskt efteråt och sa "Tänk, det är första gången i mitt liv som jag fått prata i lugn och ro, utan att bli avbruten och framför allt så är det ingen annan än ni som hört hela min livs historia. Det har jag aldrig berättat för någon annan". Det kändes stort och hedrande att hon känt sig så trygg i vår lilla grupp att hon kunde delge oss hennes "livslinje".
Varje dag försöker jag tänka på att bara lyssna, ibland går det lysande och andra dagar går det inte alls bra. Svårast är det nog när man själv har starka åsikter inom ett visst ämne och gärna vill lyfta fram dem. Ofta sitter man och funderar på vad man själv ska säga så fort talaren tystnar eller drar åt sig andan! Då hör man egentligen inte den andre!
Det är viktigt att lyssna inåt, på dig själv, men också viktigt att lyssna utåt, på andra!
Ja visst är han? Och jag älskar hans ojämna tänder. De är för goa! :-D
Kram på dig Pia!
Det är därför vi har 2 öron och 1 mun. Enligt yogisk filosofi.
Kram på dig också!
Jag läser nyaste Åsa-Åhhsa Larsson ja. Vikken njutning. KRAMKRAMKRAM
Du har så rätt! Jag tycker att det är ofta så att man tänker på nåt som man vill ha sagt i sammanhanget INNAN man har lyssnat färdigt på den som pratar.
Jag tycker att jag blir bättre och bättre på att lyssna, men det är fortfarande nåt jag behöver utveckla hos mig själv.
Jag jobbar på det...
Kram / Anna
Vilken reflektion! För visst har du helt rätt i det du skriver. Jag har alltid ansett mig vara en bra lyssnare, och det tror jag fortfarande att jag är med "normala" mått mätt, men uppebarligen kan man alltid bli bättre.
SV: Ja, visst är den hemsk min fjortisfylla? Usch, vilken ågren jag hade. Dock är jag jävligt glad över att jag hade vett nog att dra mig hemåt. Det hade inte varit lika kul att tillbringa natten på syrrans toalett...
mycket klokt sagt, man skall lyssna dubbelt så mycket eftersom att man har två öron... kramis
Fint skrivet, mycket tänkvärt!
Kramar!!!
"Vems flicka? Så där klok!" Så brukar jag säga åt mina barn när de säger något väldigt klokt. Fast jag säger det på finska. Skulle vilja skriva det men finska språkets stavning fixar jag inte.
Precis som nån annan påpekade så finns det väl en anledning till att man har en men och två öron ;)
Vad fint du skriver! (Inte bara i detta inlägget) Konsten är lyssna är nog den svåraste och att bemöta det man har hört på rätt sätt är oxå väldigt svårt. Man utgår gärna från sig själv istället för att tänka sig in i den andras förutsättningar.
Hej Pia!
Vi kommer vara borta i nio dar. :)
