Civilkurage...
Jag varken kan eller vill skriva något om vad det gäller förutom att det handlar om en otroligt utsatt människa som har två barn. Men tro mig på mitt ord när jag säger att under följande rader kunde mycket väl min väns namn stå som exempel på följande:
Att ha Civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.
Vad är civilkurage för dig? Har du gjort något som krävt civilkurage?
Det är för mig en väldigt subjektiv känsla, men jag tycker jag uppvisar civilkurage när jag säger ifrån när andra snackar nedlåtande om invandrare, handikappade eller andra. Jag uppvisade nog det på en arbetsplats för en del år sen också, jag fick höra senare att jag var "modig", dvs jag var den enda som sa ifrån det alla egentligen tyckte. Intressant ämne och viktigt att folk vågar visa vart de står. Jag kan nog fega ibland, antingen pga att jag inte anser att det är värt konsekvenserna eller att jag i situationen av någon anledning blir konflikträdd.
Civilkurage för mig är generellt att stå upp för någon som inte kan göra det själv just då - oavsett orsak. Jag har med åren blivit bra på att ta ställning och våga säga ifrån när jag hör/ser/upplever saker som upprör.
Min första tanke när jag hör ordet civilkurage är Amanda Ögren som ställde upp för den våldtagna tjejen i Bjästa. Vet inte om jag kan tillskriva mig själv någon händelse där jag visat upp civilkurage, men hoppas ändå att jag har något litet frö av det i mig.
När man säger ifrån om någon snackar nedlåtande om någon bara för att se bätter ut själv. Ibland är det lätt att vara modig , ibland svårt....
Civilkurage är väl ganska brett...? Både att säga ifrån när folk är för snäva i sina åsikter och fördomar, kanske "larma" när det behövs även om man vet att det kommer att ha effekter som är grava, men nödvändiga, till att våga säga ifrån om man ser något ute. Det sista vet jag faktiskt inte hur jag lever upp till numer, har själv blivit en ganska rädd en när det är för bråkigt runtomkring, det händer ju så mycket att man hinner tänka länge innan..
Det jag vet om civilkurage är att det finns för lite. Det händer oftare nu att jag vågar säga ifrån, det handlar väl om mognad tänker jag. Kidsen är mer modiga än vad jag var i deras ålder, det är jag oerhört stolt över.
Jag tycker nog att jag gör vad jag kan, men visst ibland kommer fegheten...önskan att inte sticka ut osv.
Kan också känna att ju äldre jag blir desto "modigare" blir jag...eller kanske jag ska säga så här...jag har inte samma behov idag av att "passa in" så därför törs jag säga ifrån!!!!
De som verkligen vågar att ställa sig på barrikaderna och ta strid har min fulla beundran!!
Det kan nog vara allt från att säga till (eller hämta vakten..)om man ser någon bli illa behandlad i köpcentret till att hjälpa ett fyllo som ramlat på fötter igen. Annars håller jag med om beskrivningen i ditt inlägg. Din väninna är värd all respekt och beundran!
Tack min vän men vad vorre jag utan mina underbara vänner och deras stöd.
jag uppskatar så enormt din vänskap .
stor kram på dig
Fint skrivet/ Pia.
