... var mobiltelefonen fastmonterad i bilen. MOBIL handlade mer om att den var rörlig endast när bilen rörde på sig!!!  Vi hade en sådan inmonterad i vår bil och vi var mäkta stolta över den. Det var en NMT 450(om jag inte minns fel), som jag tror hade den bästa täckningen i norra Sverige.

En fredag åkte jag och barnen för att hälsa på mamma och pappa i byn. Vi skulle stanna en vecka. Jag frilansade som vuxendövtolk vid den tiden och när jag var i byn blev jag uppringd av Tolkcentralen i Luleå som undrade om jag kunde ta ett uppdrag på måndag kväll i Pajala. En resa på ca 22 mil t o r; ja, det är väl bara ett stenkast i Norrländska mått mätt! ;o)

Det var senhöst och det började mörkna tidigt på kvällen. Jag åkte iväg, tolkade i ett par timmar med kollegan från Luleå. När jag, efter uppdraget, satte mig i bilen så var det sent på kvällen, kolsvart och dimmigt ute. Jag tänkte att det var bäst att slå en signal till mina föräldrar, så att de skulle veta att jag var på väg hem.

Jag lyfte mobilen, slog numret och hörde min mamma svara. Jag började berätta att jag var på väg hem, när jag avbröts av att hon sa "hallå?", "hallå!", sa jag, men insåg rätt snabbt att jag hörde henne, men hon hörde inte mig. Fasen oxå! "Lägger på" och försöker titta på den monterade delen av telefonen; var det någon fler knapp som jag var tvungen att trycka på, tro? Varje gång jag böjde mig ner så hamnade såklart kupéljuset på mitt bakhuvud, jag såg följdaktligen inte ett skit! Provade ringa igen, både till mina föräldrar och till maken, men allihopa hojtade de bara "hallå??" i luren. Jag försökte mig på tankeöverföring med maken.. eller egentligen försökte jag mig på att skrika de 47 mil som skiljde oss åt!! "ÄR DET NÅGON ANNAN JÄ*LA KNAPP JAG TRYCKA PÅ???".

Jag gav upp och började köra ut från samhället. Det var så tät dimma att jag såg knappt såg något. Jag bestämde mig för att stanna någonstans och låna en telefon. Efter en bit såg jag att det lyste i ett rött litet hus. Jag körde in på gårdsplanen och hörde singlet krasa under däcken. Jag stannade bilen, klev ut och lyssnade på den kompakta tystnaden. Om ni någon gång sett en skräckfilm så tror jag att ni kan föreställa er den "scenen".

Klev upp för trappan till huset och knackade på dörren som nästan genast öppnades av en gammal gubbe. Bakom honom dök en hund upp, en ettrig finsk spets. Jag bad att få låna telefonen och det fick jag. Ställde mig med ryggen mot väggen, slog numret och berättade för mamma att mobilen inte funkade och att jag var på väg hem. Tackade gubben för lånet och skyndade mig ut i bilen.

Det kröp i hela kroppen och när jag satte mig bilen så tittade jag i backspegeln. Så skärrad som jag var hade jag inte blivit förvånad om jag i den sett ett par ögon som inte var mina! ;o) Backade ut från gubbens gård och påbörjade hemresan.

Det var en sådan tät dimma; jag hade nästan ingen sikt. Plötsligt såg jag billjus i backspegeln och en stund senare blev jag omkörd av en bilist som måste haft "dimsyn"(i positiv bemärkelse) för han körde skitsnabbt. Tänkte haka på honom, men att köra i 90 knyck när man inte ser ett skit kändes inte som en speciellt bra idé.

Det tog väldigt lång tid att ta sig hem den kvällen, elva dryga mil. Allt gick ju bra, men det var nog en av de värsta bilresor jag någonsin gjort.