Något tänkvärt så här på lördagsförmiddagen!

"Detta är en historia om två vänner som vandrar i öknen.
Vid ett tillfälle börjar dom gräla och den ena ger den andra en örfil.
Den senare, som får ont, säger inget utan skriver bara i sanden:
"Idag fick jag en örfil av min bäste vän".

De fortsätter att promenera och kommer till en oas, där de bestämmer sig för att bada.
Den som fått en örfil tidigare, håller på att drunkna, men hans vän räddar honom.

När han kommit till sans igen, ristar han följande ord på en sten:
"I dag räddade min bästa vän mitt liv".

Den som givit örfilen och som sedan räddat sin vän frågar:
"När jag skadade dig skrev du vad jag gjort i sanden, men nu när jag räddat dig ristar du in det på en sten, varför?"

Den andra svarar:
"När någon skadat oss skall vi skriva ner det i sand där förlåtelsens vindar lätt kan sudda ut det.
Men när någon gjort något bra för oss, bör vi gravera in det på en sten där ingen vind någonsin kan sudda ut det."