Tre boenden...
En artikel handlade om en familj som skilt sig och nu bodde barnen varannan vecka hos respektive förälder. Mamman och pappan verkade ha en bra relation och hade sina lägenheter i närheten av varandra. Det är ju toppen. Jag menar, kan man inte fortsätta leva ihop så är det ju bra om man ser till att förutsättningarna är de bästa för barnen.
I artikeln stod det:
Intressant är dock kommentaren från Åsa om att de valde att sälja och flytta till varsin lägenhet eftersom det till slut blev så komplicerat för de vuxna, eftersom de "bodde i en väska och var aldrig hemma någonstans". Lite märklig kommentar eftersom det kan vara fullt möjligt att barnen kände precis likadant, då de plötsligt fick två hem istället för ett!
Jag tyckte dock att det var toppen att de faktiskt försökt leva på det sättet, att ha barnen kvar i huset och själva alternera. Men hur i himmelens namn hade de råd med tre boenden?
Bra reflektion du gör, det är många som inte tänker på att det kan vara minst lika jobbigt för barnen att flytta fram och tillbaka hela tiden.
Det där har jag också funderat mycket över. Barn som bor varannan vecka pratar ofta om att "pappa bor där" och "mamma bor där", aldrig "Jag bor...". De blir på något sätt utan boende. Det där med att barnen bor i huset och föräldrarna flyttar in och ut gjorde ett par bekanta till oss, men det funkade inte länge - tyckte att det var för mycket hattande fram och tillbaka. Men du har rätt - vad tycker då barn som måste hålla på så?
Det är sanslöst svårt att lösa en separation bra när man har barn tillsammans. Att ha kvar ursprungsboendet så att barnen bor på samma ställe är bra tänkt, men ärligt, om man var så samkörd och samspelt att man kunde fortsätta så, skulle inte de lika gärna kunnat bo kvar allihopa på samma ställe då? Och kört sina "privata" liv på bortaplan alltså, som när man var yngre...
När jag flyttade från dotterns pappa löste vi det så att han bodde hemma hos oss på helgerna, vi bodde i olika städer. Det var en både och-lösning liksom. Vi var definitivt inte sams, jag ville sluta, han kämpade för en nystart. Skulle varit omöjligt för mig att stanna hemma under den tiden han var hemma utan att det blivit "fel", en separation är inte alltid så enkel :( Alltså fick jag ragga sängplats hos vänner vareviga helg, kändes inte så bra efter ett tag då man ju bara är "välkommen" ett antal gånger, sen vill ju folk gärna ha sin egen tid också.
Tror att man kan göra det minst sämst genom att se till att man bor nära varandra, är flexibel så att det inte handlar om tvungna mamma och pappa-dagar utan att båda föräldrarna ställer in sig på att de faktiskt har barn, även under sin "barnfria" tid. Det ska finnas ett eget rum för barnet, eget utrymme, ett "hemma", hos båda och sen får föräldrarna verkligen jobba på sin relation, oavsett om kärleksrelationen är avslutad eller inte.
Så blev det inte för oss dock, 63 mil mellan mamma o pappa har satt sina spår, dottern "bor" hemma men har fortfarande sin pappa kvar... bara inte så ofta, och definitivt inte så tillgänglig heller.. :(
(hennes käkledsoperation, kapat käkbenet för att skapa avlastning/utrymme för slitna disken har tagit ganska hårt på min lillrompa.. :( 6 veckor med ståltrådsfixering och.. ja..inge kul kan man väl sammanfatta det hela)
Kram från Marieberg :)
Jag tycker synd om barn som bor i kappsäck.
Mina barn provade att bo varannan vecka när jag och X-maken skilde oss, men de gav upp efter några månader och bodde 100% hos mig
Gomorron :-)
GodmorogN: )
Jag har läst en liknande artikel där mamman sa precis samma sak och jag tänkte precis som du då. Om man själv tycker det blir jobbigt att leva i kappsäck, vad ska då ens barn tycka... Fast det är superbra att de ändå försökte tycker jag. Kram
Jag har alltid tyckt synd om barn som lever i en väska.Det måste vara jättejobbigt! Men på samma gång så förstår jag att det kanske är den enda lösningen för många!
