... blev det inte.. Morgonpromenad med Bessie och sedan en skogstur med Agge.. närmare bestämt 5,1 km lång tur. Solen sken genom de höga tallarna. Svetten lackade, både av plusgraderna och ansträngningen. Härligt!!!

Grannarna ovanför håller på att flytta. Jag minns inte om jag skrivit om dem här eller om det bara var på Facebook.. Nåja, blir det en upprepning så får ni stå ut! ;o)

Det var i början av december som vi höll på att gå upp i atomer. I lägenheten ovanför var det ett himla springande, fram och tillbaka. Och ja, jag vet att man får "tåla" vissa saker när man bor i lägenhet, men jag tror inte att ni förstår vad jag menar. Ungen sprang, fram och tillbaka(längst bort i hallen till vardagsrummet och tillbaka) oavbrutet i över en halvtimme varje morgon och minst två timmar varje kväll! Möjligen kunde det vara tyst en kvart på kvällen. Kan det ha varit stopp för middagsätande??

I över två veckor, varenda morgon och varenda kväll. Jag vaknade, innan alarmet ringde, av att han sprang däruppe. Det gick till slut inte att fokusera på något annat än detta intensiva kutande. Irritationen flödade från oss alla. Men till slut insåg vi att det bästa vore att gå upp och tala om för dem hur väl det hördes ner till oss.

Tryckte sålunda tillbaka ilskan, ringde på och blev mött av mamman och sonen som precis vänt om i vardagsrummet och nu kom kutande ut i hallen. Det gav mig en perfekt öppningsreplik för jag tittade på honom, log och sa: "Är det du som har så mycket spring i benen?".

- "Oj, hörs det ner till er?", frågade mamman.
- "Typ, jaaa", svarade vi.

Det var tur att Johanna också var med för hon sa:
- "Det är ganska svårt att koncentrera sig på läxorna när man hör honom springa fram och tillbaka".

Nu kom även pappan till dörren och de lovade att få honom att sluta springa så intensivt. De verkade i allafall inte bli sura, så vi hade nog tryckt undan den där ilskan rätt bra. Grannsämjan ohotad! ;o)

Samma kväll hördes ingenting ovanifrån. Morgonen efter var det också helt tyst och likaså på kvällen. Det var skönt, men samtidigt tänkte jag: "Har de bundit fast ungen, eller??". Han måste ju få röra sig, som alla barn behöver. Men dagen därpå hörde vi honom igen, tack och lov! Men inget vansinneskutande utan bara "vanliga ljud", om ni fattar hur jag menar.

Jag har efteråt tänkt på det här. Hur fasen orkade föräldrarna med detta springande? Jag skulle ha blivit tokig om mina barn gjort så.. Jag menar, spring hit och dit, ja.. Men detta var ju som ett maratonlopp, varenda dag. Och jag fattar inte hur pojken orkade springa så där mycket, han var bara 2-3 år gammal.

Nåja, idag flyttade de till eget hus. Undrar vilka som kommer att flytta in? Det vore kul om det var några med liknande konstellation som vi, tonårsföräldrar alltså. Vi får väl se.

Nu ska jag och Carro ut med Bessie och samtidigt gå förbi Coop och handla lite middagsmat. Sedan blir det soffan för resten av kvällen.

Ha en skön lördagskväll, mina vänner!