I morgon kommer mina tankar att finnas hos min fina vän Kristina. Hon skall opereras. Igen. För den där eländiga sjukdomen cancer kämpar för att få ha övertaget i hennes kropp.

Men vi är många som gör allt vi kan för att ställa oss i vägen för den. Sjukvårdspersonalen och deras medicinska behandling. Men också familjen, släkten, vännerna. Som håller tummar, som ber till högre makter, som skänker pengar till forskning. Som, precis som Kristina själv, vägrar ge upp utan har bestämt sig för att det kommer att gå bra. Något annat finns liksom inte på kartan.



Så fort jag anstränger mig, pratar en längre stund eller skrattar, ja då börjar jag hosta som tusan! Är ju egentligen inget att klaga över, med tanke vad jag skrev om tidigare i inlägget, men nog så irriterande! :( Kör med slemlösande och luftrörsvidgande. Hoppas på att kunna köra zumba i morgon, saknar det så mycket!

Nu är det dags för sängen. Ta hand om er!