När mina barn var i 2-3-årsåldern var jag rätt ofta uppe hos mina föräldrar i Norrbotten. Passade på att frilansa för tolkcentralen i Norrbotten; s a s förena nytta med nöje!

Just den här specifika veckan blev händelserik, men inte av det positiva slaget. Till saken hör att min mamma hade läst i någon tidning att de flesta olyckor med barn inblandade händer i hemmet. Det tyckte hon lät konstigt. Jag kan säga som så att när veckan var slut så hade hon nog insett att det var sant!

Det började med att J en dag kom spatserande in i köket. Mamma såg tydligt att hon hade något i munnen och bad min dotter gapa. Döm om hennes förvåning när hon såg ett vitt häftstift trona på hennes tunga! Vilken tur att hon inte svalt den! Puh!

Någon dag senare kom min bror in efter att ha varit i skogen. Han tog av sig sina skogsbyxor och slängde dem på bänken i hallen. I bältet på dessa byxor hade han naturligtvis sin kniv. Plötsligt såg min pappa hur C stod i hallen med kniven i handen och knivbladet vid munnen! Han behöll lugnet och sa tyst till brorsan, som försiktigt stegade ut till C och fick tag i kniven.. Tur att varken jag eller mamma såg detta; vi hade nog blivit smått hysteriska och ungen hade förmodligen skurit sönder sin söta mun!! I normala fall skulle dottern aldrig fått ut någon kniv ur fodralet för även som vuxen var man tvungen att ta i ordentligt och vicka och dra samtidigt.. Men just brorsans kniv satt tydligen väldigt löst i knivslidan och han hade planer på att köpa en ny kniv! Puh igen!!!

Mitt föräldrahem har en vind, så framför vindstrappan hade pappa satt en tunn skiva för att hindra barnen från att ta sig upp i trappan ensamma. Jag lärde mig snabbt att ta värsta klivet över varje gång jag skulle upp på vinden(där vi sov) och snavade aldrig över den. Nåja, man ska vara försiktig med att använda ordet aldrig! 

För en natt så vaknade jag av att J gnydde och jag upptäckte att hon hade feber. Knappt vaken tog jag henne i famnen och gick nerför trappan för att på nedervåningen hämta Alvedonet. Jag lyckades glömma bort skivan som stod framför trappan, klev rätt på den och flög(ja, typ!) rätt ner på alla fyra på hallgolvet. Jag hade lyckan att hinna få bägge händerna under J:s huvud sekunden innan hon skulle slagit huvudet i golvet. Hon blev självklart skiträdd, vaknade och gallskrek.. Mina föräldrar kom rusande, tog upp J i famnen och tröstade henne!! Jag försökte stöna fram att det faktiskt var mer synd om mig eftersom jag hade krossade knäskålar och armbågar(så kändes det i allafall!), men det var det absolut ingen av dem som brydde sig om det! ;o)

Efter dessa tre incidenter sa min mamma berätta inte det här för A(barnens far), för då får ni aldrig mer komma hit! :o)

Varken förr eller senare har några liknande olyckor inträffat så det kan tänkas att vi gjorde bort alla just den där veckan!! ;o)