Amning...
Jag hade ju haft en djävulsk graviditet och led av ALLT som fanns på listan av graviditetssymtom. Eller nej, inte foglossning.. jag blev så stor så fort att fogarna förmodligen inte fattade vad som hände! Däremot fick jag någon form av "fogihopsättningssmärta" efter förlossningen! ;o) Jag hade dessutom ett högt undertryck som gjorde att jag fick en fruktansvärd klåda. Jag kunde sitta i flera timmar, mitt i natten, och klia min handflata.. eller magen.. eller vaden.. *ryser*
Flickorna vägde nästan 3200 g och 3300 g när de föddes i vecka 38! De tog upp stor plats i lilla mig, 156 cm över havet! Såg ut som en sumobrottare! ;o)
Jag var ju både psykiskt och fysiskt dränerad efter förlossningen så efter två veckor av amning orkade jag inte längre. Jag kände mig som en "tankbil" och bara grät. Så fort vi började med ersättning så kunde jag och pappan dela på ansvaret. Mata, rapa och mysa med varsitt barn.
Det pratas om vikten av att amma. Ja, jag önskar att jag hade haft mer ork till det.. kanske hade det funkat bättre om jag bara fått ett barn.. vem vet. Jag tror att det är bra att amma så länge man orkar, vill och kan. Mina flickor verkar inte ha tagit skada av utebliven amning. De har utvecklats enligt alla kurvor och är numera två smarta och helt underbara tjejer!!
Men tjat på amning får inte gå till överdrift. Ett exempel på att det inte får vara "amning till vilket pris som helst" gäller en tjej ur min föräldragrupp. Jag stötte på henne en gång på BVC när tjejerna mina skulle vägas och mätas.
Jag fick en chock när jag såg henne. Hon såg helt förstörd ut. Hon berättade att hennes bröstvårtor både blödde och varade, men på BVC sa de att hon skulle fortsätta amma. I flera månader hade hon ammat och lidit. Förstår ni hur ont det gjorde att amma barnet??? Hon grät varje gång bebisen vaknade, för då visste hon att "nu börjar helvetet igen, nu ska ungen ha mat!" (Hon älskade verkligen sitt barn, men bebis=fruktansvärd smärta! Inte myspys direkt, inte upplagt för "bonding"!)
Jag tittade på hennes tårfyllda ögon och sa: "Lägg ner nu, för f-n! Köp hem ersättning och skit i vad BVC-tanterna säger. Det måste ju vara bättre med en glad mamma och en mätt bebis än en slutkörd mamma och en unge som får i sig blod och var blandat med bröstmjölk!"
Vi träffades igen någon vecka senare och då var det en helt annan människa jag mötte. En glad mamma med en lika glad bebis i vagnen. Hon tackade för att jag fått henne att börja med tillägg, att jag gav henne kraft att faktiskt känna efter vad som egentligen var bäst, både för henne och hennes älskade unge. Det kändes gôtt! :o)
Bra exempel på att man ska gå på sin magkänsla och inte på alla möjliga och omöjliga råd andra utdelar!
Men det är förstås inte så lätt när man är ung och osäker...
Min mjölk försvann när Egoina var 3,5-4 månader så jag hade inget val. Tror nog att jag hade klappat till någon om jag hade fått serverat att jag borde amma för barnets hälsa. Jag tror precis som du att mammans mående måste gå allra först. Mår inte mamman bra kan inte bebisen må bra heller. Sen att det är toppen OM man kan amma länge, det är en annan sak.
Vad trevligt att du kunde ge henne en spark där bak. Ibland hamnar man i lägen där man helt förlitar sig på andra, då är det bra med någon som säger tvärt om, så som du gjorde.
Jag tycker aldrig man ska lyssna för mycket på vad alla andra säger, man har ju en inre kompass och den brukar visa mer rätt än vad omgivningen brukar ha. Det finns så grymt många måsten, borden och antaganden om vad som är det bästa, men ofta räcker det sunda förnuftet så himla långt.
Mina ungar lär få i sig en del ersättning under sin första levnadstid. Eller ja, såvida inte Kalle odlar bröst.. ^^
Ja du, har varit där! Pga att jag haft grav diabetes fick dottern inte lära sig amma direkt då hon skulle "koppas" första två dagarna så de såg exakt hur mycket hon fick i sig. Detta gjorde att hon aldrig lärde sig suga ordentligt. Vi blev kvar en vecka på BB, barnmorskorna slet och drog i mina bröst, alla hade olika "tekniker" att lära ut, dottern gallskrek av hunger, jag var blöt i svett - det var ett h-vete! Stressen gjorde att mjölken började sina. Gick sedan på amningsmottagningen och träffade där en fantastisk kvinna som sa "Lägg ner, börja med ersättning och njut av matstunderna". Och så härligt livet plötsligt blev!
Sv: Nej, jag har inte läst den boken, handlar den även om handlingen i filmen eller konst med sand eller..? :D Men jag tror du bloggade om den här om dagen? Jag hinner inte läsa något.., det borde jag, jag gillar läsa.
Jättebra gjort av dig att säga till henne tycker jag. Jag hade sår på ena bröstet under en av mina amningsperioder och det som hände var att min son inte ville äta ur det bröstet till slut. Jag spände mig och det kände han. Jag fortsatte amma ändå men det räckte ju egentligen inte och han var vaken en gång i timmen på nätterna i fem månader. Det kändes som jag skulle dö om jag bara blev lite lite tröttare. Helt sjukt, önskar att någon hade sagt till mig att sluta amma!
amning är bra - men inte till vilket pris som helst, jag håller med dig
Med dottern helammade jag till hon var fyra månader, och sen delvis tills hon var nio månader. Funkade bra, eftersom hon krävde ganska lite.
Med sonen fick jag börja med tillägg redan vid två månaders ålder, och vid fyra månader slutade jag amma helt.
Det var aldrig nån på BVC som sa att jag måste amma länge, bara att man skulle fortsätta så länge det kändes bra för mig och barnet. Vettig inställning, tycker jag. Min BVC-sköterska sa att " Var inte ledsen för att du var tvungen att börja med tillägg och ersättning. Var glad för den tid då du kunde ge av din mjölk". Tänkvärt, tycker jag.
Precis samma sak sa jag till min vän som fick en dotter för 21 år sedan och BVC höll på att plåga henne med att hon måste amma när bröstvårtorna bara blödde. Efter ett tag gjorde hon som jag sa och köpte mjölkersättning. Inget fel på den 21 åriga tjejen i dag trots mjölkersättning. Hon fick en son 5 år senare som hon kunde amma. Men tänk som de höll på förut. Rena ammnings terrorn på BVC.
Håller med dig fullt ut, varför amma om det inte funkar.Jag har som tur är en klok man som sa till mig när det slutade funka pga olika omständigheter efter ca 2 veckor att vi skulle ta tillägg istället och på så sätt skapa våran trygghet och göra sonen mätt och mig mindre stressad. Dottern sedan ammade jag utan problem i 5 månader men hade inte tvekat ge tillägg om det inte fungerat där heller,
Det är så tråkigt att det blivit sån amninghysteri. JAg är att för att man ska amma så länge allt funkar och alla mår bra. Men funkar det inte så är man ingen sämre människa för det!
Själv kunde jag inte amma Fredrik fullt ut pga en bröstförminskningsoperation. Vi fick ge extra tilägg. Per vad med hela tiden och fanns nära för att ge mat. Efter en månad tog jag slut helt och hållet. Men då funkade ju allt redan bra med ersättning och Per var med.
