Att ta hand om barnen...
Det var helt klart jag som bestämde vilka kläder de skulle ha på sig och såg till att, utifrån veckobrev, väskorna var packade med de rätta sakerna. Men det var min man som såg till att de fick i sig näringsriktig mat(och så är det fortfarande). När min man någon gång sa: "Idag lagar mamma mat!", så hördes två glada röster utropa: "Åh, pizza!". Och då snackar vi alltså köpespizza! ;o)
När tjejerna var ett par år gamla gick jag Tecken-som-stöd-kurser på Wiks folkhögskola utanför Uppsala. Det var ett par tre tillfällen per år och tio dagar vid varje tillfälle. När jag berättade det för andra så var det många mammor som förfasade sig. "Menar du att du lämnar barnen ensamma med pappan i TIO dagar? Det skulle jag aldrig våga göra!".
Va?! Varför inte? Jag hade aldrig ens funderat på huruvida maken skulle kunna ta hand om barnen eller ej. Det var väl självklart att han kunde det. Möjligen hamnade de hos dagmamman med "fel" färgkombination på kläderna, men annars.. no problems.
Varför hyser dessa mammor så liten tillit till pappan? Min man kanske inte gör saker på samma sätt som jag gör(även om jag naturligtvis hävdar att mitt sätt är bäst! Hahaha), men det behöver väl inte betyda att hans sätt är dåligt. Eller?
Vi har alltid delat på skötseln av barnen, eftersom jag alltid jobbat kvällar och helger. Det har inte varit några problem med det.
bra skrivit. värt att funderas över =)
Skumt det där men jag har också hört det. Att man själv skulle längta är en annan sak.
Jisses....jag lät mina barn ha sin fasta adress hos sin pappa när vi skildes...vilken ohyggligt dålig mamma jag måste vara?! Men...det blev folk av dom ändå :P
Visst är väl Wiks slott fantastiskt vackert....jag gick en kurs i lay-out där för en hiskelig massa år sen....ha en skön lördagskväll <3
sv, jo fast en kopp varm klorin borde väl rensa magsystemen eller...?! ;-D ;-D
Det finns mängder med mammor som aldrig någonsin släpper kontrollen, inte ens till barnens pappa vilket är oerhört synd. Jag tror att det är mammorna som mår allra sämst av det för det kommer en dag när kontrollen måste släppas, första steget är när barnet börjar på förskolan sedan skolan. Att aldrig låtit sitt barn göra något självständigt utan kontroll gör att "chocken" för både barn och mamma blir en katastrof. Att vara rädd om sitt barn kan man vara på två sätt, varav det ena är förödanade för barnet.
Härhemma är det Per som har det största ansvaret för barnen de perioder som hans kropp fungerar bra, övriga perioder så måste jag givetvis ta över men det är ju fullt naturligt.
Håller med dig! Avskyr tex såna uttryck som att pappan är barnvakt. Man kan väl inte vara barnvakt åt sina egna barn?
Så bra att du är så klok! ;)
Tidigare, när jag inte jobbade utanför hemmet, var det jag som höll i stora delar av både barnens kläder, familjens mat och prylar, men aldrig någonsin var där annat problem när jag var borta än att huset var upp och ner när jag kom hem. Med maken hemma vet ungarna vad som gäller, med mig hemma är det annat, med oss båda hemma ett tredje. Kanske är det inte alltid släppa på kontrollen, men man måste ju, för allas bästa!
Nej, det behöver det verkligen inte!
Insisterar man att allt ska göras på ens eget sätt är man nog något av en kontrollfreak.
Här har vi löst det praktiskt utifrån min situation. Maken var den som hade föräldrapengen för jag klarade ej av lyft etc men jag fanns ju hemma och gjorde det jag kunde, dvs ammade,gjorde maten läste massa böcker för dem o berättade sagor o sjöng för dem medan de satt på min mage. Maken gjorde alla uteaktiviteter och alla buslekar, hämtade o lämnade på dagis. Jag har nog haft mer koll på kläder, veckobrev o läxor men det är för att jag velat göra det jag kunnat utifrån mitt handikapp och resten har maken fått ta. Tycker det fungerat bra o maken fick ju tidigt närkontakt eftersom han var hemma med dem första året
Ja jag läste även jag de inlägget...O jag svarade också... Jag anser att många tjejer, mammor alltså, tar på sig rollen att vara den allvetande mamman...Som kan o gör allt bäst... O de finns de karlar som är snabba på att ta genvägen till de bekväma pappalivet... Frågan är då vems felet till detta är...Hmmm...Bådas anser jag...
Man behöver inte som mamma ta på sig allt o man behöver inte ge upp alla sina intressen bara för att man skaffar barn... Man ska ge o ta i ett förhållande... O i detta ingår även den period i livet då man har småbarn... Men de är min åsikt...
Jag är absolut inte bättre än någon annan...När jag levde med mina barns pappa så var jag typexemplet på morsa som fixade allt... De var jag som hade huvudansvaret för barnen... O jag accepterade rakt av att ungarnas pappa valde att fortsätta med alla sina gamla intressen... Jag var supermorsan helt enkelt...
fin blogg du har! :)
Verkar ju märkligt att papporna inte skulle kunna ta hand om sina barn. Vad gör mamman lämpligare?
