Idag jag mötte jag en kvinna (eller hur vet jag att det var en kvinna förresten??) som bar en burka. En heltäckt svart mundering med endast en smal springa där jag skymtade ett ögonpar..
Jag är en ganska öppen person som anser att folk ska få klä sig hur de vill, men här går min gräns. Jag tycker, helt enkelt, att det är riktigt obehagligt att inte kunna se människans ansikte... att inte veta VEM som döljer sig därbakom!

I onsdags fick jag och dottern varsin Botox-behandling. Jisses vad ont det gjorde men vill man vara fin så får man lida pin!!!! :o)
Nåja, inte vet jag varför man skulle vilja ha ickeskrynkliga tummar men så blev det.. och förhoppningsvis blir vi smärtfria läääänge!

Mot våra krampande tummar är numera operation out of the question utan nu är det Botox(nervgift!!) som gäller. När läkaren sa det så höll jag på att garva ihjäl mig för jag trodde naturligtvis att hon skojade, men.. icke...
Eftersom sprutan innehöll tre doser så fick dottern en dos i sin högra tumme och jag en dos i varje hand.

Dagarna efter behandlingen gick och jag hann tänka "jaha, det här hjälpte ju föga"... Men så i lördags kändes tummusklerna plötsligt helt förlamade och jag hade ingen riktig styrsel på dem.. Herregud, tänkte jag, vad är det som händer??!! Fick plötsligt problem med att knäppa knappar och dra upp dragkedjan på jackan..

Jag LOVAR att jag ALDRIG KOMMER ATT LÅTA NÅGON SPRUTA IN BOTOX I MITT ANSIKTE!!!! Om det känns så här läbbigt i ett par tummar så vill jag verkligen INTE veta hur skulle det kännas i läpparna eller pannan... Huvaligen!

Men det otroligt positiva i kråksången är att jag numera bl a kan fixa min dotters hår med plattången, stryka kläder och dammsuga(nåja, det kanske inte var såå positivt egentligen) utan att få ont!!! Smärtfri efter nästan 7 år!! Då är det lätt att vänja sig vid obehaget i tummarna när det onda försvunnit! Så i det här fallet var Botox en mirakelkur!! :o)

Kommer ni ihåg Hedvig i barnprogrammet A till Ö? Hon som hade en uggla boende på taket! Hon hade en bildtelefon i vilken hon pratade med sin syster. Det som kändes som SciFi då är idag en realitet!!

Och det var just detta som ledde fram till mitt gulp-ögonblick . Jag ställde mig upp och på tecken berättade om jobbets bildtelefon, både för brukare och kollegor. Det gick jättebra och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv! :o)

Tänk så bra det kan kännas i kroppen när man utmanat sig själv och klarat sig igenom utmaningen!!