Jag har tappat bort en bloggvän, Coolbettan. Sist hon skrev något på sin blogg var före jul. Vi är många som är oroliga över vad som hänt henne och det känns väldigt jobbigt att inte veta. Jag går in hos henne med jämna mellanrum, i förhoppning om att hitta ett nytt inlägg, men inget nytt dyker upp..  Är det någon av er som vet något om henne; snälla, hör av er!

Coolbettans plötsliga(och långa) frånvaro fick mig att ta en snack med min man. Jag har sagt till honom att om något händer mig, sjukdom eller dödsfall, så måste han skriva en förklaring till min frånvaro här på bloggen och på Face Book. För mig känns det jätteviktigt! Ingen ska behöva sitta och fundera på varför jag försvunnit!

Hur tänker ni kring detta? Eller har ni aldrig funderat på det?

Bussbolaget Nobina här i Umeå låter inte sina arbetare köra buss utan slips! Busschauffören, som avstod sin slips och blev hemskickad, påstod att slipsen ändå inte syntes under den tjocktröja som han tvingats ha på sig de här kyliga veckorna. Men det hjälpte inte, han fick inte köra sin buss utan slipsen knuten runt halsen.

För någon sommar sedan hade vi en annan busschaufför som höll på att avlida i hettan(vill poängtera att det definitivt inte var förra sommaren!!! Haha) och ville ha på sina shorts. Det fick han inte! Då tog han på sig en av företagets kjolar istället! Det stod nämligen ingenting i klädreglementet om att kjol var förbehållet de kvinnliga busschaufförerna.

Jag tycker att bussbolaget borde lägga sin energi på viktigare saker än att haka upp sig på slipsar och shorts. En viss "uniform" är viktig; något som talar om vilket företag du tillhör. Men jag tror att vi alla antar att den som sitter bakom ratten på en buss är en busschaufför och anställd av bussbolaget! ;o)

Som passagerare är jag dock mer intresserad av att bussen kommer i tid och att man sätter in två bussar de tider då man vet att många kommer att åka med. Det tycker jag både för att jag anser att har jag betalt fullt pris så ska jag också få en sittplats, men också för att det är en stor säkerhetsfråga. Skulle bussen krocka kan man ju tänka sig hur många av de som står skulle skadas??

En annan sak som fungerar väldigt dåligt är sms-resorna. Trots att resenären skickat iväg ett sms en bra stund innan bussen kommer, så kommer det ingen bekräftelse. Bussen kommer och resenären får inte åka med utan att kunna visa upp ett giltigt sms. Ibland är chauffören hygglig och låter resenären kliva på och visa upp sms:et så fort det kommit. När tjejernas kompis J skulle åka hem efter sitt besök här i Umeå skickade hon iväg ett sms, men fick ingen bekräftelse.. eller jo, den kom ca två timmar senare, då hon satt på bussen norrut! Uselt system, m a o!

Och ibland får tvingas de skicka iväg både 2-3 sms innan ett resegodkännande kommer. Och tro mig, 2-3 resor läggs på mobilräkningen, trots att personen bara åkt EN resa! Det är för jävligt, rent ut sagt!

Dessutom tycker jag att det är väldigt märkligt att jag kan köpa ett stort antal resor genom att använda mitt VISA-kort, men utan att visa någon som helst legitimation eller använda min kod!! Märkligt!!

Så ärligt talat, jag skiter verkligen i om busschauffören har slips eller inte!!



Snart så...

Jag tillhör definitivt den första gruppen. Igår satt jag t ex och höll tummarna för Ida Ingemarsdotter. Jag hade så gärna unnat henne en bronspeng för hon slet som ett djur i spåret. Men den här gången var de andra bättre, så enkelt var det! Jag hejade för hennes och lagets skull, inte för min skull. Jag är stolt över dem och stolt över att vara svensk, oavsett om de får medalj eller inte. 

Våra tävlande har gett oss ett fantastiskt OS med både guld-, silver- och bronspengar. De har sett till att vi, på hemmaplan, suttit i våra soffor och nervöst tittat på tävlingarna som visats på tv-skärmen. Vissa har troligen varit för nervösa för att ens titta och har suttit av tiden på toan istället! Men troligen hejat på de tävlande i tanken! ;o)

Dessutom har curlingtjejerna chans på en guldmedalj, men blir det silver så är det faktiskt gott nog. Och jag kommer att applådera dem!

Under många år har jag funderat på att tatuera mig. Jag har klurat en hel del på "motivet". Det är ju tänkt att den ska sitta där till min död och då gäller det ju att tänka sig för. Visst, man kan ta bort dem med laser men...

Nu är det dock bestämt. Det bästa "motivet" är egentligen en text som jag med säkerhet aldrig kommer att ångra och texten är "My daughters, my everything"! Den ska sitta på insidan av underarmen och vara "skriven" i litet snirklig stil.

Vad tror ni om det?

Nu skriver jag bara ett inlägg för att min förra inlägg inte ska ligga överst!! Hoppas ni kan kommentera på det nu.. Got you, blogg.se!!!!

I hope!! ;o)

Kvällen har tillbringats på stadens akutmottagning. Foten, som blev bättre efter massagen, har de senaste dagarna blivit drastiskt sämre. I eftermiddag hade jag så ont att jag mådde illa. Framför allt ville jag få gjort en röntgen av foten.

Först väntar man i ett förrum, sedan in i triagerummet och efter det väntrummet. Där var vi inte många och OS gick på tv:n. Sedan inkallad och väntetid i undersökningsrummet. Där fanns dock ingen tv! :o( Undersökning och sedan upp på röntgen. Där var det helt ödsligt och efter att röntgenplåtarna tagits satt jag och väntade på en bekräftelse på att plåtarna var ok. Där fanns tv och skidåkning av damerna. Finalplats! :o)

Tillbaka till akuten. Såg Teodor falla(åh nej!!!) och såg Hellner åka som en tok utan att få någon finalplats för det. Tyvärr! Däremot kommer det att ta länge innan jag glömmer vitryssens ansiktsuttryck sekunden då han inser att han åkt fel, varvningsspåret istället för upploppsspåret! Ajajajaj..

In till läkaren som talade om att bilderna inte visade någon fraktur, men att det kunde vara en stressfaktur; de syns tydligen inte på röntgenbilderna. Nåja, summa summarum var att vila foten så gott det går och få den tejpad av en kunnig sjukgymnast. Ska ta kontakt med Gå & Löp-kliniken; där finns kompetent folk.

Klockan är snart tio på kvällen. Foten gör, om möjligt, ännu ondare än tidigare, alla vridningar och böjningar både på akuten och på röntgen har gjort sitt till. Nu ska jag avsluta det här inlägget, smörja foten med Iprensalva, linda den hårt, lägga mig raklång på sängen och heja fram tjejerna till ett guld i sprintstafetten.

C U!

Ingen tid för datorn ikväll. Min brorson med dotter är nämligen här och hälsar på. Och dottern är en 2-årig sötnos som slår datorn med råge!!!!

I morgon besöker vi Leos Lekland. Äntligen får jag en anledning att åka dit! ;o)

En tidig kväll; nu hägrar sängen!

Igår kväll lekte jag och Carolina lite med kameran. Objekten var en avocado, glasfigurer och vatten. Vi mörklade badrummet och lade ner grejerna i diskhon. Jag belyste "sakerna" med en pannlampa och dottern fotade.. Det blev riktigt läckra bilder, eller hur??!!!

"Strålande avocado"

© Carolina Hagman

"Glasäpple"

© Carolina Hagman

"Glaslöv"

© Carolina Hagman

Å så kissekatten!

© Carolina Hagman

"Människa i glas"

© Carolina Hagman

... kan snart börja användas fullt ut! Och det är tack vare min underbara massör Gertrud! Jag har gått hos henne nästan varje månad sedan 1998! Det är en person som jag aldrig skulle komma på tanken att byta ut mot någon annan!

I torsdags masserade hon, som vanligt, min rygg och nacke för att sedan ta sig an min fot.

Den har ju varit så ond i flera veckor, trots att jag ätit inflammationshämmande tabletter(som endast gav mig värsta magkatarren!). Hon masserade litet och sedan tog hon tag i foten och drog. Det sa "knak" och krampen under foten släppte ganska omgående. Efter massagen hade jag en fruktansvärd molvärk i hela foten och upp mot knät, men dagen efter kände jag en enorm skillnad. Och nu är jag nästan helt bra!!

Ser fram emot att testa både gymmet och afron på simhallen framöver.

Jag läste en så himla rolig historia idag. Fick den på mejlen av min vän Anita. Jag kände direkt att den här måste jag sätta in på bloggen. Håll tillgodo, här kommer den:

Tre män satt och skröt över vilka uppgifter och krav de hade på sina fruar.

Den första mannen hade gift sig med en kvinna från östkusten och han hade
bestämt ställt krav att hon skulle sköta disken och städa huset.
Det tog ett par dagar utan att han såg något, men på tredje dagen kom han
hem till ett rent hus med disken diskad och undanställd.
 
Den andra mannen berättade att han hade gift sig med en kvinna från Skåne.
Han hade gett frun tydliga order att det var hennes uppgift att
sköta all disk, matlagning och städning.
Första dagen såg han inga resultat, andra dagen såg han att det blivit lite bättre.
Tredje dagen såg han att huset var välstädat, disken klar och det stod en
vällagad middag på bordet.
 
Den tredje mannen hade gift sig med en kvinna från norra Sverige.
Han hade sagt till henne att hennes plikter var att hålla huset välstädat, diska, skotta snö,
sköta tvätten och varm mat skulle stå på bordet varje dag.
Han sa att första dagen såg han ingenting, andra dagen såg han heller ingenting.
På tredje dagen hade svullnaden lagt sig såpass att han kunde se lite på ena ögat.
I alla fall nog för att fixa en macka och fylla diskmaskinen. 
 

Nu är familjen på väg hemåt igen. Svärmor har piggnat på sig, vilket känns väldigt bra. Dock är hon fortfarande sjuk och blir kvar på sjukhuset ett bra tag. Hon blev väldigt glad över besöket och över att tjejerna valt att följa med. Vi hoppas nu att den behandling hon får ska göra henne helt frisk.

Ett stopp gjordes på IKEA i Örebro för att inköpa en del saker som frun i huset härhemma beställt. Har man 30 mil enkel väg till IKEA i Sundsvall så får man lov att passa på när någon passerar ett av IKEA:s varuhus! :o)

Själv mår jag bättre idag tack vare "mag"-tabletterna jag fick av grannen. Foten krånglar fortfarande och låsningen i ryggen är kvar.. Men nu orkar jag inte klaga något mer..

En dryg timmes snack med kusin vitamin i Piteå; alltid lika trevligt. Dessutom kom grannen över på en fika och lite "surr". Att samtala med vänner är så otroligt givande. Kanske blir det även ett samtal med brorsan här på eftermiddagen; det var ett tag sedan.

Igår, när jag blev less på tv:n, målade jag lite. Jag hittade några färgpennor och tänkte plötsligt på papegojor. Varför just det motivet? Ingen aning. Men eftersom det bara är själva fjäderskruden som blev nedtecknad, så kanske det är en längtan till att kunna ta på sig den och flyga upp i det blå!!! ;o)

Det var pastelliga färger så teckningen syns inte så bra, men här är den:



Solen skiner så vackert idag. Ska nog linka ut med Bessie en sväng och kanske ta ett foto eller två.

Kram på er alla!!

Passar på att sitta framför datorn en stund. Tabletten håller huvudvärken stången ett tag! Tackar också för alla era fina kommentarer; det känns gott att veta att ni finns!

Att vakna med smärta lokaliserat till "fågel, fisk och mittemellan" känns väl sådär. Det där förbenade "månatliga" som dyker upp och orsakar både rygg-, mag- och huvudvärk. Det är tur att jag ska på massage på torsdag för jag har en låsning i ryggen som gör att jag inte kan djupandas ordentligt. Största delen av dagen har spenderats i sängen. Dock måste jag ta mig ut på en promenad med Bessie efter att hon ätit sin "middag", oavsett om foten har lust med det eller ej!

Men, vem är jag att klaga? Det är faktiskt inget livshotande som jag lider av...

Att vinka av familjen i morse, då de begav sig iväg på sin 85 mil långa resa ner till henne, kändes inte heller något vidare. Men fick nyss veta att de bara har ett par mil kvar. Så fort de meddelar att de är framme ska jag slappna av :o)

Usch, vilka eländiga inlägg det blivit sista tiden. Mest bara elände och sjukdom.

Jag avslutar med något sött som jag fick på mejlen:

En dagislärare såg på barnen i klassrummet medan de ritade. Då och då gick hon runt för att titta på vad varje barn ritade.
 
När hon kom fram till en liten flicka som arbetade ihärdigt frågade läraren vad flickan ritade.
 
Flickan svarade, "jag ritar Gud".
 
Läraren stannade upp och sa, "Men ingen vet hur Gud ser ut".
 
Utan minsta tvekan och med blicken kvar på teckningen, svarade flickan: "Det kommer de veta om en liten stund".

Jag var nyss inne hos Britt och läste hennes inlägg om bl a brevvänner. Jag mindes tillbaka på alla mina brevvänner som jag haft. Du kan läsa lite om det här.

Jag kom också att tänka på när jag satt härhemma för ca 10 år sedan och dels funderade på brevvänner, dels på att få skriva på engelska igen. Jag kände att jag mer och mer stoppade den kunskapen längre och längre in i hjärnarkivet. För det var väldigt sällan som jag pratade eller skrev på engelska.

På den tiden var jag väldigt ovan vid att surfa på nätet. Jag minns att jag plockade fram Google och sedan funderade jag länge och väl innan jag skrev "twins" i sökrutan. Öh.. varför gjorde jag det? Jag var inte speciellt intresserad av att läsa om tvillingar bara för att jag hade ett par sådana själv..

Nåja, sagt och gjort.. jag hamnade på en sida som hette "Twins Magazine". Orkade väl egentligen inte läsa speciellt mycket om vad som stod där, men jag hittade en mejladress till vilken jag skrev och undrade om det fanns någon hos dem som var intresserad av att "brevväxla" via emejl. Slängde in att jag hade tvillingar, men för mig var inte det speciellt viktigt. Jag ville ha "vuxenprat" i mina mejl och inte "barnprat", om ni fattar hur jag menar. 

Tiden gick och jag hade helt glömt bort att jag skickat det där mejlet. Men plötsligt började min inkorg fyllas av mejl efter mejl från kvinnor i USA, Kanada och Australien. Kvinnor med tvillingar!

"Okeeej", tänkte jag.. "Vad är detta?"

Det visade sig att mitt emejl blivit insatt som en kontaktannons i en tidning som distribuerades ut över hela USA! Och den gick tydligen att köpa i andra länder också. Shit!! Hur skulle jag göra nu?

Operation gallring startade. De flesta mejlen kom från dem som hade tvillingar yngre än mina och som uppenbarligen mest ville ha mig som "mentor"; dessa var jag inte intresserad av. Jag skrev dock väldigt vänliga svar till alla som mejlat.

Det blev ungefär en handfull intressanta människor kvar och vi "brevväxlade" med varandra under en lång tid. Jag minns inte riktigt vad som hände, om det var datorn som kraschade eller om vi bytte bredbandsleverantör.. men alla mina mejladresser försvann i allafall! Hur dum kunde man vara? Ingenstans hade jag skrivit upp mina brevvänners adresser. Jag saknar speciellt Jen i Australien. Hon hade ett eget företag med sin make, en ostronfarm! ;o)

Nu kom jag precis på att jag ska googla på hennes företag.. Tänk så roligt om jag skulle hitta henne igen, efter alla dessa år :o)  



Kan Lasse Åberg, så kan väl jag!! ;o)
(Denna bild har absolut ingenting att göra med själva inlägget.. Det är inte ens det jag åt till frukost i morse..
Vet liksom inte alls varför den hamnade här!!)

Ring the bells
that still can ring
Forget your perfect
offering

There´s a crack
in everything
That´s how the
lights get in

Leonard Cohen